Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
815:2-3 Avd. 81. VÄG- OCH JÄRNVÄGSBYGGNAD
KAP. 815. UNDERHÅLL AV GRUSVÄGAR
Av civilingenjör Nils Wibeck
:1 Vägunderhållets utveckling
:2 Vägbanans uppbyggnad
:3 Väggrus och bindjord
:4 Olika underhållsåtgärder
:5 Dammbindning
:6 Kostnader
:7 Litteratur
Hänvisning
Vältar, väghyvlar m. m.......................................... kap. 816
:1 Vägunderhållets utveckling
För endast ett trettiotal år sedan hade man ej så stora pretentioner på vägarna.
Dessa voro i regel smala, krokiga och backiga samt därtill ofta underhållna
med olämpligt material. Vägbanan var sålunda ofta betäckt med ett tjockt lager
av stritt grus och lösa stenar, vari fordonen gjort djupa spår.
Väghållningen på landsbygden åvilade ännu sedan gammalt jordägarna. Varje
jordbruksfastighet hade en viss vägsträcka, s. k. väglott, att underhålla. Detta
skedde genom naturaväghållning, som huvudsakligen bestod i påförande av grus
från närmaste fyndighet. Man var belåten om väghållaren genom grusning samt
sladdning eller skrapning med enkla redskap fyllde igen de djupa hjulspåren och
gjorde vägbanan någorlunda jämn, så att hästarna kunde draga sina foror.
Vägunderhållet har emellertid under de senaste decennierna undergått väsentliga
ändringar och förbättringar.
Orsaken därtill har varit ökade krav på vägarna på grund av övergången från
hästtrafik till motortrafik och dennas starka tillväxt.
För att tillgodose behovet av ändamålsenliga vägar hava också genomförts flera
organisatoriska och administrativa förändringar av vägförvaltningen, vilka
möjliggjort och intimt sammanhänga med den tekniska utvecklingen.
En påtaglig förbättring av vägunderhållet inträdde under 1920-talet i och med att
väghållningsdistrikten (häradssamfälligheterna) började att själva övertaga
underhållet av de allmänna vägarna. Distrikten hade större möjligheter att tekniskt
bedriva samt rationalisera arbetet och utvecklingen gick raskt framåt. Modernare
arbetsmaskiner började införas. Bland dessa bör särskilt nämnas den motordrivna
vägskrapan eller väghyveln, som varit av utomordentlig betydelse för
vägunderhållet.
Ungefär samtidigt med maskinskrapan började man att vid vägunderhållet
använda sig av det s. k. »rörliga gruslagret». Vägbanan skulle vara täckt med ett
2 à 3 cm tjockt lager av löst eller rörligt grus, som underhölls genom skrapning.
Denna från U.S.A. övertagna underhållsmetod bidrog till att det ofta var alltför
mycket grus på vägarna. Det lösa gruslagret blev lätt korrugerat under
motor-trafiken samt medförde dessutom en kraftig dämning, som blev mer och mer
besvärande i samma mån som biltrafiken växte.
Kravet på dammfria vägar kom därför snart. Hygroskopiska salter och sulfitlut
började användas för att binda gruset och dammet och följdes snart även av
oljor. Man fann att dammbindningsmedlen i allmänhet voro till god hjälp vid
vägunderhållet och de fingo allt större användning.
Under de senaste åren har frågan om grusmaterialets beskaffenhet och
sammansättning i vägbanan ägnats särskild uppmärksamhet. Man eftersträvar att åstad’
komma ett grusslitlager som är homogent, hållbart, väl bundet, icke
korrugerande m. m.
111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
