Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
831 :3
Avd. 83. SJÖ- OCH LUFTTRAFIKBYGGNADER
till jorden. På grund härav kommer t. ex. månen att utöva starkare
dragningskraft på en punkt på jordytan, som ligger närmare månen, än en som ligger längre
bort från månen. Tänker man sig jorden som en fullkomligt elastisk kropp,
kommer jorden härigenom, då den attraheras av månen, att från att ha varit ett klot
få formen av en rotations-ellipsoid [8] [9]. Vattenståndet kommer ej endast att
stiga på den punkt A, som ligger närmast månen utan även på den punkt B,
som ligger längst bort från månen. Tiden mellan två högvatten kommer således
att bli hälften av tiden, som förflyter mellan två månpassager av en och samma
jordmeridian eller 12 tim., 25 min., 14 sek.
Skillnaden i den dragningskraft, som påverkar punkt A (eller B) och den som
påverkar jordens medelpunkt C, dvs. den flodbildande kraften, är proportionell
mot himlakroppens massa och omvänt proportionell mot tredje potensen av dess
avstånd till jorden.
Fig. :331 Schematisk framställning av tidvattenperioderna
Månens och solens flodbildande verkan bestämmas således av deras massa och avstånd
till jorden.
Mätt i jorddiameter respektive jordens massa är:
Solens medelavstånd till jorden 11 600 och massa 319 500 samt
månens » » » 30 » > 0,0125.
Förhållandet mellan månens och solens flodbildande kraft blir således 2,25 : 1.
Största tidvattenskillnaden, springflod, uppstår då månen och solen befinna sig på samma
sida eller motsatta sidan om jorden, således vid nymåne och fullmåne. Minsta
tidvattenskillnaden, nipflod, uppstår, då förbindelselinjen mellan solen—jorden—månen bildar rät
vinkel d. v. s. då månen står i första och sista kvartalet.
Enär solens och månens ställning och avstånd i förhållande till jorden ständigt växlar
då jorden rör sig kring solen [ekvatorialplanet bildar 27°,5 vinkel med jordbanan och
med månbanan kring jorden en vinkel, som varierar mellan 18°,5 och 28°,7] förändras
tidvattenskillnaden från dag till dag.
Ute i de öppna delarna av oceanerna bildas en tidvattenvåg, vars storlek man ej
exakt känner men som teoretiskt skulle med hänsyn till solens påverkan kunna
uppnå en höjd av omkring 0,25 m och med hänsyn till månens inverkan en höjd
av 0,55 m eller tillsammans vid springflod 0,80 m. Denna flodvåg fortplantar sig
enligt samma lagar som gälla för andra i vatten bildade vågor. Tidvattenvågor
kunna således fortplanta sig genom varandra utan att störa varandra. De kunna
stiga till betydande värden, då de inkomma i en trattformig vik, minskas vid
plötsliga vidgningar eller bromsas upp vid hastigt stigande havsbotten, så att
bränningar bildas etc.
De i västra Europa förekommande tidvattenvågorna anses leda sitt ursprung från
de stora öppna oceanytorna på södra halvklotet. Genom stigande botten och kustens
utformning i bukter och vikar visa tidvattenväxlingarna i västra Europa mycket
växlande värden och uppgå vid springflod vanligen till flera meter [9]. Vid S:t
Malo på franska västkusten och Cardiff på engelska västkusten äro
tidvattenväxlingarna vid springflod t. o. m. något över 12 m.
Vid de svenska kusterna sakna tidvattenväxlingarna i allmänhet praktisk
betydelse. De äro nämligen endast märkbara på västkusten och kunna i Bohuslän
längst norrut uppgå till högst 0,5 m, varefter de minska söderut.
242
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
