Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3 - Ljudisolering i bostadshus av betong, av civilingenjör Ove Brandt - Stockholms Byggnadsförenings Jubileumsbok. Recension, av Moje Bergström, arkitekt SAR
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hissmaskiner kan ge anledning till bekymmer, särskilt
vid dåligt genomtänkt planlösning, som t. ex. när
arkitekten har förlagt sovrum intill hisschaktet.
Slutligen bör nämnas, att vissa musikinstrument lätt
överför ljud till stommen. Detta gäller särskilt ett piano,
som alltefter sinnesstämningen försätter hyresgästerna
i betonghuset i ett tillstånd av njutning eller vansinne.
Skall man effektivt söka bullerdämpa det moderna
betonghuset, måste denna insats göras mot alla de
ställen i huset, där stomljud kan tänkas uppstå.
Sådant arbete utföres redan nu på flera områden. Så
t. ex. bekämpas stegljud framgångsrikt genom den
avskärning av bjälklaget, som realiseras i det
flytande golvet; diskslamret förhindras spridning, om
diskbänken ej försättes i styv kontakt med
mellanväggen ; hissen ger ej upphov till större problem, när
den förlägges till ett särskilt schakt och icke
upphänges direkt i den övriga byggnadsstommen; och
många andra exempel kunde fogas till
ovanstående-För fortsatt framgång i arbetet mot ett tystare
bostadshus behöver man undersöka — objektivt och
subjektivt — vilka bullerkällor som främst stör den
genomsnittliga hyresgästen, för att därefter
koncentrera arbetet kring dessa störningskällor. En sådan
undersökning ingår i en större forskningsserie, som
med ekonomiskt bistånd av Statens kommitté för
byggnadsforskning för närvarande utföres vid
Tekniska högskolan.
STOCKHOLMS BYGGNADSFORENINGS JUBILEUMSBOK
I anslutning till Stockholms Byggnadsförenings
ioo-års-jubileum den 27 november 1948 har utgivits en diger
minnesbok, som värdigt ansluter sig till den festliga glans,
varmed själva jubileumsdagen firades. För forskare i de
gångna hundra årens kulturhistoria, särskilt vad berör
byggnadskonsten och dess utövare i huvudstaden, blir
denna bok en rik källa att ösa ur. Bokens senare del,
250 sidor, utgöres av Georg Hesselmans med stor
skicklighet och forskarflit utförda kulturhistoriska skildring
från samma epok, »Frå« Skråhantverk till
byggnadsindustri». Denna utgavs ju separat redan tre år före
Byggnadsföreningens jubileum men utgör med sin
allsidiga skildring av byggnadsyrkets historia under ett sekel
ett värdefullt komplement till föreningens egen historia.
Axel Eriksson skrev i en recension 1945: »På varje sida
finner man något intressant. Utan alla jämförelser i
övrigt, påminner det ibland om läsningen av en
detektivroman. Det kommer gång på gång något överraskande
och spännande.»
Ett liknande omdöme är berättigat även 0111
föreningshistoriken, som redigerats av föreningens
jubileumsordförande, tekn. dr Axel Eriksson och skriftställaren Josef
Almqvist med hjälp av goda medarbetare. Professor
Ca-rolus Lindberg, Helsingfors, har skrivit om föreningens
grundare och förste ordförande, arkitekten och
brobyggaren G. T. Chiewitz, en märklig man som efter
ekonomiska motgångar i hemlandet förlade sin verksamhet till
Finland och där blev sin tids ledande arkitekt.
Hur föreningens historia för övrigt skildrats framgår
i stora drag av kapitelrubrikerna: Hur Stockholms
Byggnadsförening kom till och hur den arbetat (Josef
Almqvist), Profiler från gångna tider (Josef Almqvist och
Yngve Steen), Förutvarande ordförande ha ordet (Oscar
Hegert, Axel Eriksson, Sven Markelius, Anders Ahlén,
Evert Strokirk, Olle Engkvist, Lennart Bergvall), Några
av de äldre medlemmarna berätta (Julius Hjelm, Knut
Bildmark, Alvar Gelin, Georg Hesselman, Karl
Bergström, G. A. Svensson), Statistiska data från föreningens
historia (Nils Tengvik), Föreningens ekonomi (Erie
Schönning) och Kamratlig samvaro under allvar och
skämt.
I sistnämnda kapitel finns prov på föreningsvisor från
olika tider med Victor Dorph, D. A. Carlsson och Håkan
Boken rekvireras direkt hos Stockholms Byggnadsförening.
Westergren bland författarna. Där finns även stickprov
på arkitekten Fagerströms »nachspielsprotokoll», som i
hög grad bidrog till stämningen under 1920- och 30-talen.
En hel del av föreningens nuvarande äldre medlemmar
ha också, samlade kring ett festligt bord, berättat
hågkomster från föreningslivet. I denna del finns även med
den dråpliga »Strejkmarschen», som Alvar Gelin med
sådan bravur mången gång sjungit vid nachspielen (vad
heter författaren?). Det skulle föra för långt att återge
stickprov på de glada hågkomster, som här skildras, men
det finns en hel del som man läser med stort nöje.
Föreningens första kvinnliga medlem, arkitekten Gun
Sjödin, invaldes 1938. I historiken anges, att föreningen
redan 1931 uttalade, att stadgarna ej lade hinder i vägen
för inval av damer, men att »den då till inval föreslagna
kvinnliga arkitekten synes dock aldrig ha fullföljt sin
ansökan». Det är nu inte alldeles rätt skildrat. Valet
föregicks av en livlig principdiskussion, där undertecknad
uppträdde som damens riddare, tyvärr med så föga
framgång, att hon föll igenom vid valet. Sekreteraren tyckte
väl att utgången var lite genant för föreningen, så han
nöjde sig med att protokollföra stadgetolkningen.
Föreningshistoriken är förträffligt illustrerad, bl. a. med
en del unika Stockholmsbilder från äldre tider och ett
rikligt porträttgalleri. Den nuvarande styrelsen har av en
tecknare förevigats med sura och griniga miner, som
kommer att ge framtida forskare en felaktig uppfattning
om dessa i verkligheten glada och rätt så prydliga gossar.
Mejse Jacobsson har skrivit ett mycket intressant
kapitel om 100 års kostnadsutveckling. Två kapitel —
Skråväsendet, dess fall och återkomst (av Josef Almqvist och
Axel Eriksson) samt Några reflexioner rörande den
svenska näringsfriheten (av Anders östlind) innehålla
också mycket av intresse, men man kan ifrågasätta
lämpligheten av att i en jubileumsskrift för en förening, som
vill sammanföra byggnadsfolk av olika kategorier oavsett
deras politiska hemvist, låta författarnas personliga
åsikter om dagens politik göra sig gällande så som här skett.
Som helhetsintryck kan sägas, att Stockholms
Byggnadsförening har all heder av denna jubileumsbok och den
förtjänar uppmärksamhet bland kulturhistoriskt
intresserat byggnadsfolk även utanför huvudstaden.
Moje Bergström
3* Byggmästaren 1949, 4 1 X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
