Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 26
- Uppfostran — utveckling. Recension, av Leif Reinius, arkitekt SAR
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Uppfostran — utveckling
»Fostrans konst är den svåraste och enklaste. Den har att göra med
det mest levande och ömtåliga, med barnet, människosonen och
konstnären framför alla.»
Carl Malmsten.
Carl Malmsten: Mittens rike. En bok om handens verk och
mänsklig odling. Natur och Kultur i distribution. Stockholm 1949. Kr. 13:50.
I barnen finns vår framtid. Det är beroende på hur vi
handskas med dem om framåtskridande eller tillbakagång
skall följa. I mänsklighetens historia har frågan om
barnen och deras uppfostran varit en av de fundamentala och
kulturkampen utkämpas ständigt över deras huvuden. För
det är en ständig om än fördold strid som pågår. En strid
mellan det mänskliga och omänskliga, mellan det
uppbyggande och det destruktiva. En uppfostran som i sin
mest negativa form blir det militärskolade barnet. Skolans
stora uppfostraruppgift förfuskas i samhällen, där
effektivitet, teknik och organisation har blivit självändamål.
Det blir kvantitetinlärande i »plugget» i stället för
skapande utveckling. En oändligt grå teoretisk sörja, som
det anses nödvändigt att belasta hjärnan med. Och en
oändlig samling förstelnade och fördystrade tråkmånsar,
som har glömt sin ursprungliga skapande lek strömmar
i sinom tid ut ur skolorna för att ta hand om samhället.
Mot detta har naturligtvis levande andar opponerat sig
(Pestalozzi var en av de första i nyare tid). Och vår
senare tids skolor har influerats därav, men tyvärr inte på
något helt avgörande sätt. Bland förkämparna i Sverige
för en verkligt skapande skola intar Carl Malmsten en
ställning i första stridslinjen. I kampen att tillvarataga
barnets djupa konstnärliga spontaneitet att låta deras
möjligheter hållas vid liv och utvecklas. Att låta barnet
arbeta med både känsla och intellekt och med handen
som redskap. Det är hans strävan. Det är det som varit
och är hans eld. Ty denne lille förfinade träslöjdare med
sitt troskyldigt innerliga ansikte brinner av en mäktig
eld. Med sina två fötter fast placerade på jorden, hämtar
han kraft ur en stark religiositet. Som konstnär upplever
han »människosonens» konstnärligt skapande gärning.
Malmsten har skrivit en bok om sin långa strävan och
kallat den »Mittens rike». Inför dess väsentligheter
förlåter man honom många enkla generaliseringar, som han
kommer med och att boken är grovt tillyxad ur
typografisk synpunkt. Hans strävsamma väg har gått först
över hans egen skolgång, sedan hans barns uppfostran
och skolgång, som resulterade i Olofsskolan, sedan följer
slöjdskolor och andra skolor och kurser och till sist
Nyckelviksskoleprojektet, en folkhögskola för
handaslöjder och folklig konst (närmare därom se Byggmästaren
nr 1, 1947). Detta hans livs mål att få Nyckelviksskolan
realiserad hoppas man skall kunna lyckas till slut. Det
skulle betyda så mycket. Vi behöver levande
föregångsskolor. De är kulturspridare, och kan inte nog värderas
som sådana. Som en motsats till detta är det roligt att
läsa hans kärva angrepp mot »enhetsskolan», som enligt
hans mening är helt odemokratisk. »Lagstadgad
enhetsskola eller demokrati.»
L. R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Jan 5 01:45:42 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/byggmast/1949/0584.html
