Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den siste häradsspelmannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tvekade ett ögonblick, hans ögon sökte Anas, en blick,
och deras läppar möttes i en lång, varm kyss, troligen
den ende af betydelse bland alla som då gåfvos i
Filborna skog, ty Gunnar och Anna hade ej följt
uppmaningen, utan rodnande och blyga sett på hvarandra.
Solen var nedgången, lille Per satt ensam på
brädet och spelade till ringdansarne, hvilka sjöngos af
deltagarne. Hvarken Göran eller Ana funnos mer i
ringen, ingen saknade dem mer än Jöns Stensson, som
följt dem, och nu med sammanknäppta händer osedd
lyssnade på de två.
»Om jag diktat visor som Gunnar och haft
rikedom som han, då hade ej något hinder funnits för vårt
giftermål, äfven om jag varit en sådan vante; nu
däremot – –»
»Blir det kanske som det är», afbröt Ana sorgsen;
»men, Göran, om också konungens son friade till mig
blefve jag dock trogen den vän, mitt hjärta har fästat.»
»Stolts Valborg och Axel Thordson», suckade
nämdemannen.
»Skall jag tala vid din far?» sporde Göran.
»Nej», svarade hon, »det skall jag göra själf. Jag
skall säga honom, hur det är, att vi haft hvarandra
kära öfver år och dag, men att vi först i kväll – –»
hon fullbordade ej meningen, utan tillade efter en suck:
»Far får göra med mig hur han vill, men jag tar
hvarken Gunnar eller någon annan —»
»Än mig, spelmannen?»
»Än dig, min riddare Göran.»
»Alltså dock ej den blifvande häradsspelmannen;
du vill ej bo i det lilla huset vid vägen, ej sköta
trädgårdstäppan, ej kallas Sone Strängbergs svärdotter?»
sade Göran allvarligt.
»Det sista skulle jag vilja slippa», svarade Ana
öppet, »ty Sone tycker jag ej om; han retar folk, hvar
han far fram, och det redan medan han är nykter;
far kan ej lida honom, men», tillfogade hon småleende,
»för din skull och för det lilla huset och
långgardinernas sedan, skall jag tänka vänligt om din fosterfar.»
»Långgardinerna ja», sade Göran och drog flickan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
