Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En gammal trotjänare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid detta ställe i den underbara berättelsen
började stora tårar att rulla utför lilla Elnas ansikte; hon
såg framför sig både Per och Ola Mörk alldeles som
de af Is beskrefvos, den förre blödande ur ett djupt
sår i pannan och den senare dagen efter liggande i
sin säng spottande blod, till straff för det han svurit
öfver Per och bäckamannen.
Därpå räckte Elna fram sin näsa, ty hvarje gång
Is kom så långt i sin historia, gick alltid hans tanke
tillbaka till kaffekitteln, och han måste hvarje gång
lugna sina upprörda känslor med att syna den del af
barnets ansikte, som denna minnesrika natt tagit del i
händelser, hvilka ej slutade med det elaka spratt den
trollske göingen spelade Bondes äldste son och hans
»näst-störstdräng», utan blefvo allt mer och mer
underbara ju närmare »skogs-äckarne» kommo Söderåsen
och dess då tjocka skogar.
Öfver Döingebro kunde själfva Is ej få sina
hästar att gå, förr än han stigit ur vagnen och tagit
»hufvudstolen» från den högre hästens seltyg och sett
därigenom, under det han läste Fader vår baklänges.
Hvad Is därvid såg, var något så hiskligt —
hufvudlöst, att han fann för klokast att lämna åhörarekretsen
i okunnighet därom. Men anledningen hvarför de sex
ökarne fingo hålla en hel kvart för att invänta den
sjunde, som blifvit efter en fjärdingsväg på denna, sidan
om Lillsta kyrka, fördolde han ej; ty det var ju en
helt vanlig sak och som inträffade i närheten af många
andra kyrkor, att själfspillingar, hvilka ej blifvit
begrafna i vigd jord, vandrade omkring som gastar och
antingen trängde sig på ryggen af någon stark
vandrare eller satte sig upp bak på någon vagn, som skulle
förbi kyrkogården.
Gasten gjorde sig så tung, att vandraren, som
nödgades bära honom, sviktade i knäna; eller också, om
gasten föredrog att åka, drogo hästarne, som om de
haft det tyngsta lass. Gasten gjorde sig med afsikt så
tung, i hopp att bli kastad öfver kyrkogårdsmuren in
på den vigda platsen, där han skulle få ro och dit
han aldrig af sig själf kunde komma. Därför blef han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
