Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En gammal trotjänare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Du har för din skam och olycka ingen annan än
dig själf att skylla, Boel, och pikarne åt mig kan du
spara. Jag har aldrig sökt att tränga ut en kamrat,
och minst nu när hvar och en kan se, hur det är! Men
i allan dar, sitta ej de oskyldiga barnen och höra på
sådant!» afbröt sig den hederliga Ingar och tog
knifven i munnen för att med den lediga handen kunna
föra ut de små lyssnerskorna. Och då detta var gjordt,
återvände hon till den gråtande Boel. »Om Is bedårat
dig — i fall man så kan säga om ett manfolk, då det
jämt haft ett fruntimmer i hälarna — så bekänn din
olycka för vår matmor, och hon eller husbonden skall
nog förmå Is att gifta sig med dig; din far har ju ett
torp...»
»Is vill aldrig bli torpare i Skrabbarp, och hur
skulle det väl gå med Bonde Persson om Is flyttade?
Husbonden får aldrig en sådan gårdsdräng igen», sade
Boel med en blandning af sorg och stolthet.
Ingar slog till ett skratt. »Låt du Bonde Persson
själf sörja för sig!» svarade hon och återvände till
köket och de oskalade potatisarna.
I folkstugan satt Is vid det stora brunmålade
ekbordet, och kring honom sutto i andäktig
uppmärksamhet husets yngre söner och döttrar lyssnande till
berättelsen om Karl XII:s bragder vid — Rönneberga
högar (3/4 mil från Landskrona), och Is ritade ut hela
fiendens ställning, och lilla Elna, som nu för ingen
del var den minsta, hemtade riskvasten ur köket, och
Is skar af kvasten pinnar, föreställande »Stenbockens
getapågar», hvilka ställdes upp mot danskarne,
tillskurna af smala visppinnar. Och så levererade Is hela
slaget och beskref kungen så tydligt, att barnen ej
trodde annat, än att Is och han varit personligt
bekanta, något som han ej häller alldeles förnekade, då
lille Knut sporde honom därom.
Is var just bäst i farten att med kritbiten
åskådliggöra »kallabaliken» i Bender och hur Karl XII där
segrade öfver »Dundrapart» Napoleon, då Bonde
Persson utträdde från lillastugan och leende närmade sig
bordet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
