Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Urminnessamlaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
urminnessamlaren var en fin, utstuderad uppländing
från Stockholm och att han var rent privat omöjlig,
då han fick begäret för tockent.
Under tiden hade Halta-Palla en släkting,
Bommare-Ola; han var släkt med Palla, på det viset, att
hennes systers svåger var gift med Bommare-Olas moster,
och de hade tillsammans en dotter, som de tänkte skulle
ärfva Pallas pjeltar, så det folket blef vrebbed på den
där urminnessamlaren för rynkessjasminen, vill säga.
»Jag vånne, jag träffade den där pjaltasamlaren!»
säger då Gissle, han, sonen till Sven Tängselnäbb, ni
vet; jag skulle, döden i mig, ge honom svalevingar
under fötterna, så han skulle få annat att springa
efter än sådant, som folk ska ha med sig i
andevärlden,» säger Gissle, som var en hvass karl i muntyget.
Urminnessamlaren går och går, nog så förnöjd
öfver sin handel här och där, tills han en dag stöter på
Gissle, som låg i en skogsbacke och brände tjära.
»God dag!» hälsar då uppländingen. »Tack,» svarar
Gissle. »Ni vet väl ingen, som har gamla saker att
sälja, ju äldre dess bättre?» frågar urminneskarlen på
sitt höga målspråk.
»Jo-o, det vet jag allt, men det är två styfva mil
dit. Det är ett par urgamla stafmän, som förvaras i
byåldermannens bakbyggnad; de äro säkert fala,»
säger Gissle.
»Stafmän?» grundar då uppländingen.
»Vi kalla dem så, men jag har aldrig sett dem,
utan bara hört, att de ska vara urminnessaker.»
»Med inskrifter på sidorna?» sporde pjeltakarlen,
som blef glad i hättan.
»Med riktiga namn och djupa skåror i knappen,
kråkspår, som ingen olärd kan tyda. Stafmännen ha förr
i tiden blifvit skickade omkring i byn, men nu, sedan
där blifvit ett nytt byhorn, så kommer byfolket
öfverens, när det kallar,» förtäljer Gissle så hjärtans
enfaldigt, som han alltid brukade, då han ville ha någon
ut att fånga harar med bara näfvarne.
»Är ni säker på, att de där stafvarna äro fala?
Eller vet ni möjligen, om där finnes något gammalt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
