Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den lurade slättbon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så fort han kunde vända sig, spände han två hästar
för vagnen och reste för att piska upp göingen. Men
en slättbo kommer ej fortare, än det kan spörjas först:
göingen blef varskodd och ställde sig därefter.
Han fick i hast en gryta öfver elden, och då grytan
kokade som skarpast och han såg slättbon närma sig,
bar han ut grytan och ställde henne midt på gården.
Detta var en syn för slättbon! En grötgryta, som
kokade det värsta, hon kunde, utan att där fanns eld
eller bränsle under henne! Han glömde all sin harm
för begäret efter grytan, som sparade ved, och frågade,
om han kunde få köpa henne. »Nu skall göingen dock
inte lura mig med snack, för nu ser jag saken med
mina egna ögon», tänkte han för sig själf.
De började nu underhandla om köpet, och göingen
slog snällt af på den begärda summan, för han
medgaf, att grytan ej kunde ha så stort värde här uppe
i skogsbygden, där vi ha veden oköpande. Och så
lämnade han grytan mot hennes tredubbla värde i
silfvermynt, hvarpå de skildes som goda vänner.
Glad i hågen kom slättbon hem till sin kvinna
med den själfkokande grytan, och genast skulle de
försöka henne, efter som göingen lärt. Mannen satte
grytan midt på gården, hustrun slog mjölk i henne samt
en kappe gryn, och så skrek slättbon med hög röst:
»Gryta, koka!» De stodo där nu båda två och väntade,
att grytan skulle lyda, men hon brydde sig icke om
något. »Skrik en gång till, far! Hon är van vid
göingetal», sade hustrun, för hon var en omtänksam
slättbomora. Mannen skrek då så gällt han kunde: »Gryta
koka!» men det blef som det var. »Alla goda ting äro
tre», sade han och skrek ännu en en gång: »Gryta,
koka!» — och det med sådan kraft, att han blef
svartblå i synen. Men när nu inte grytan ändå ville lyda,
utan stod där kall som is, då började slättbon begripa,
att han åter var lurad, och en kan tro, att han blef
varm i pälsen af ilska.
»Nu skall jag då göra rent slut på den skinntorre
göingen!» menade han och fick åter hästarne för
vagnen för att köra till Göinge härad och prygla honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
