Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jungfru Lena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han bar henne ett stycke längre än nödigt var,
därefter gingo de hand i hand in i parken. Filip sade
mig god natt medan vi voro allena.
»Gud gifve jag förmådde gifva dig, lilla hafsfru,
en själ!» sade han vemodigt.
Han band ekan fast vid en påle. Jag stod tyst
bredvid honom, undrande på, hur det skulle kännas
att vara en erkänd adlig dam. Klockan slog half ett
i slottstornet, månen doldes af svarta moln; Filips
hund, som troget följt oss, uppgaf ett kort, ängsligt
skall, och började därpå att tjuta.
Kom, Helena, vi få skynda oss!» sade Filip.
Då ljöd från parken ett genomträngande skri.
»Fröken Gunilla!» sade jag dödligt förskräckt,
och åtföljd af Filip skyndade jag fram. På en
trädgårdssoffa satt Seldén med den afsvimmade Gunilla
i famnen.
»Fort, Filip, vatten från dammen! Se här min
hatt! Jungfru Lena, lossa skärpet på er unga matmor!»
befallde magistern, som själf ifrigt gned hennes händer.
Jag lydde honom, men oaktadt min ängslan tänkte
jag mera på den benämning magistern nu i häpenheten
gifvit mig och som förrådde att han i mig blott såg
Lena Björk, än på Gunillas tillstånd — det kom väl
af att jag, när allt kom omkring, ändå var en hafsfru,
utan riktig själ.
Filip kom tillbaka med vatten; äfven hans ton
mot mig var befallande. I sin oro för Gunilla och
för faran att vår sena nattvandring kunde upptäckas,
glömde han sin ömhet för mig och knotade öfver min
förmenta långsamhet vid värkställande af hans och
Seldéns befallningar.
Ändtligen kom Gunilla till besinning, hon slog upp
ögonen.
»Hvar är jag?» hviskade hon; därpå tycktes hon
plötsligt minnas något, ty med ett lätt ångestskri: »Den
violetta damen!» gömde hon darrande hufvudet vid
Seldéns bröst.
»Spöket!» hviskade jag rysande och trängde mig
intill Gunilla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
