Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jungfru Lena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nedsjönk Gunilla på en stol. Förgäfves bad jag henne
lägga sig; hon kämpade med makt mot sitt illamående
och vidhöll sitt beslut att på stående fot invänta
fastern. Jag sände madam Lind efter vin och då Gunilla
druckit ett par glas däraf, återvände färgen på hennes
kinder och läppar, men ögonen brunno i feberaktig
glans.
Klockan tio anlände nådig fröken i vagn. Hon
föreföll mig hafva blifvit gammal, mycket gammal
under dessa sista månader, men hennes hållning var
lika rak och stolt som fordom. Hon studsade då hon
blef mig varse och en vredesblixt sköt ur hennes öga,
men hastigt besinnade hon sig och sade nästan vänligt:
»Det var omtänksamt af Filip att medföra dig;
jag visste knappt, hur jag skulle obemärkt kunna föra
Gunilla förbi landshöfdingens tjänare, hvilka springa
fram och åter i gångar och trappor. Nu får hon göra
sitt andra intåg där, som min kammarjungfru», fortfor
hon med illa dold bitterhet. »Du, Lena, får låna
nödiga kläder af madam Lind och senare med din
vanliga skicklighet obemärkt smyga dig till mitt rum, där
du skall återfå dina kläder för att därpå under hela
aftonen visa dig bland tjänarne i din rätta skepnad».
Hennes sätt att förfoga öfver mig och begagna
sig af min likhet med Gunilla, hvilken hon aldrig förr
velat erkänna, retade mig, på samma gång denna
omständighet visade att den stolta damen nu var mycket,
mycket i behof af min hjälp.
»Af fri vilja har jag följt fröken Gunilla hit och
lyder endast hennes befallningar», svarade jag raskt,
fastän hjärtat klappade af fruktan för min forna
matmoder.
Med en blick af omätlig förvåning såg hon på
mig, under det en svag rodnad, bebådande den
uppstigande vreden, färgade hennes bleka ansikte. Men
inseende att maktspråk här skulle vara farliga, vände
hon sig till Gunilla, till hvilken hon ej hittils talat ett
ord, och sade med tillkämpadt lugn:
»Du önskar naturligtvis ej att andras tjänare få
kunskap om — arten af din sjukdom!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
