Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jungfru Lena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svärmade omkring henne, hon log, skämtade och
dansade. Ingen mer än jag visste att det var en feberglöd
som brann på hennes kinder och lyste ur hennes bruna
ögon.
Då och då smög hon sig in till mig, för att i
mitt öra hviska en ny hälsning eller en försäkran om
hennes trohet, med bön om att framföra allt till
Seldén; därpå drack hon häftigt af det iskalla vattnet
och skyndade ut i salen.
Balen led mot slut, de dansande utförde en
ståtlig menuett, i hvilken Gunilla fördes af Filip.
Plötsligt stod fröken Beata midt framför mig i dörren, jag
drog mig af gammal vana vördnadsfullt åt sidan och
hon stängde själf dörren om oss två.
»Du erinrade mig i förmiddags att du ej längre
var i min tjänst», började hon utan all inledning, »jag
vill därför ersätta din resa hit samt denna dags arbete
för mig. Den summa jag bestämt åt dig till
hemgift, står insatt hos prosten, som nu är din
förmyndare. Jag är sålunda med detta fullkomligt kvitt från
alla förbindelser till dig».
Hon räckte mig ett par större sedlar.
»Ni bedrar er, fröken!» utropade jag, föraktfullt
stötande tillbaka handen med de erbjudna
penningarne. — »Om fröken har något samvete, blir ni mig
aldrig kvitt; natt och dag skall detta påminna eder om
grefve Maurits och hans dotter ... Se», sade jag och
öppnade sakta dörren till balsalen, »se där: som
Gunilla nu står kunde jag haft min plats, firad, hedrad,
strålande som hon, men vida lyckligare, ty jag kunde
varit Filips brud ... Och ni, fröken, ni kunde haft
tvänne brorsdöttrar, som älskat er, i stället för att den
ena, den erkända, nu hatar er ... Och jag, hvem har
jag väl att tacka för min förnedring, mitt lättsinne och
att jag likt en lösryckt kvist från ett ädelt träd slänges
åt sidan, att jag ej har något fäste, ingen själ; att jag
är hvad man kallar mig: en hafsfru? Hvems är väl
skulden, om ej er, min fars systers!»
Jag hade talat som i feberyra, orden blefvo lagda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
