Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. T. Demons brefdufvor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stycke vers af kung Frittsjoffs och Ingeborrs klagan,
tills de båda — jag menar Ana och Demonen —
edeligen lofvade att de skulle i all evighet älska hvarandra
i nöd och lust samt till vårtecken gifva hvarandra
kärlekstecken med två af de hvita tasdufvor, som
Trulsapågen uppfostrat i Smörhålan. Det var ett historiskt
sätt, som de lärt af Frittsjoff, förstås. Ana tyckte nog
att det var ett bra och romantiskt sätt att underhålla
kärlekslågan, för hon upphörde med sitt snoppande
och bad att af det hvita dufvoparet få durken —
hanspersonen, må veta —, så kunde Demon först sända
honom med en runa under venstra vingen, som är
närmast hjärtekulan.
När jag nu fått reda på hela detta etablissemang,
smet jag väck, men ändå inte längre bort än jag såg
Demonen kränga sig fram ur lindesstammen, och en
stund därefter kraflade Ana sig på alla fyra ur
lindormslogementet, alldeles som kung Karl den tolfte ur
kattabalikekstubben i Bender.
Nästa morgon fann jag den hvita durken
instoppad i Petters hönshus, innan hin fått skorna på, och
när Ana kom ur sängdynerna för att känna efter om
hönsen gick med ägg, hade jag redan läst
kärleksbrefvet och där stod dessa ord skrifna med rödaste bläck:
»Den dag min rena Balderkärlek till min Ana» —
det där hör ihop med kung Frittsjoff och Ingeborr —
»slocknar ut, skall den snöhvita tasdufvan blifva
kolande svart. Och sviker du mig för la’fo’den, Neglas,
må durken, jag dig sänder, förvandlas till en spätted
höna, för att vittna om ditt falska hjärta».
Ana tog detta brefvet och läste det med besvär i
hönshuset, men som hon aldrig lärt skrifva, ritade hon
med röd blyant en sådan där runa, som Ingeborr
brukade rita ihop till Frittsjoff och som hade det
syndboliska utseendet af ett hjärta genomborradt af en pil.
Hur i heljarp de sedan krånglade med sina
ostämplade brefdufvor, blef jag aldrig rätt konfirmerad på,
men ibland hade Ana dem bägge två i hönshuset och
ibland voro de borta, men Neglas la’fo’d kom så tidt
han hade tid att tänka på Ana och giftermål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
