Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En lycksökare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dolde sig bakom ett par syrenbuskar tills Ernst
lämnade hennes föräldrars grafställe och med hastiga steg
begaf sig till den äldre delen af kyrkogården, då hon
försiktigt smög sig efter honom; hon anade att han
där hade ett liknande ärende att uträtta.
Här i det mest aflägsna hörnet, fanns invid muren
en groft huggen sten med en numera oläslig grafskrift
samt ett otydligt skeppsankar. Sägnen gick, att här
låg begrafven en gammal sjöman, som genom
deltagande slafhandel förskaffat sig oerhörda skatter,
hvilka han, hvarje gång han kom hem från en sådan
långresa, nedgräft i jorden. Sista gången han kom hem
sjuknade han häftigt, då han gömde den sist vunne
skatten hos de öfrige. Hemkommen i sin bostad sände
han i sin själaångest bud efter prästen, men då denne
anlände var sjömannen redan död, utan att hafva för
någon upptäckt, hvar han gömt sitt guld.
Alma såg sin man styra stegen till denna graf, och
hon gick så nära hon vågade, för att ej blifva upptäckt.
Först hörde hon Ernst med tämligen hög röst
framsäga en ramsa ord, af hvilka hon ej förstod ett enda,
men som hon med skäl gissade voro hämtade ur den
förmenta svartkonstboken. Därpå följde en enträgen
förmaning på god svenska till den aflidne sjömannen,
att nästa torsdagsnatt infinna sig vid kyrkdörren och
därifrån följa Ernst till det ställe där sjögasten
nedgräft sitt guld.
En kall rysning genombäfvade Alma; hennes man
måste vara nära vansinnets gräns, då han kunde
företaga sig dylika handlingar.
Men Ernst var ingalunda vansinnig, fast hans
uppförande denne afton lät Alma frukta något dylikt; hans
alltid drömmande själ hade blott genom sin väckta
åtrå efter rikedom steg för steg råkat förvilla sig i de
hemlighetsfulla irrgångar, som öppna sig vid hvarje
förmätet försök af människohanden att lyfta det
täckelse, som en vis och kärleksfull försyn bredt öfver
framtiden.
Då Ernst slutat sin uppmaning till sjögasten, stod
han ett ögonblick stilla liksom för att afvakta ett svar.
Det var en af dessa kvällar, som man skulle kunna kalla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
