Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 4. Den falske ridefogden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan i stället presentera de tre unga officerare, som
utgjorde andra ledet. Det var löjtnanten Axel Hård, hvilken
nyligen med depescher från svenska armén i Pommern,
som han tillhört, ankommit till högkvarteret i Skåne och
blifvit placerad på Smålands rytteri, samt kornetterna von
Borneman och Stålhammar.
Löjtnant Hård var en högväxt, axelbred ung man
med ädla, allvarliga drag, blondt hår, hvilket han efter
tidens sed bar i naturliga lockar ned på skuldrorna, samt
trohjärtade, äkta nordiskt blå ögon af ett drömmande,
nästan svårmodigt uttryck. Hans närmaste sidokamrat,
cornetten Borneman, var däremot mera undersätsig och
mörk med bruna, blixtrande ögon och ett i öfrigt ganska
sydländskt men mycket fördelaktigt utseende. De röda,
af små, svarta mustascher skuggade läpparne krusades
gärna af ett muntert leende och hela hans yttre bar
prägeln af lefnadslust och godt lynne. Stålhammar var en
något gänglig jättefigur med godmodiga, men grofva,
ehuru ej egentligt fula drag, och tydligen i besittning af
en ovanlig kroppsstyrka, för hvilken han också vunnit
en viss ryktbarhet inom armén.
Officerarnes dräkt liknade manskapets. Den skilde
sig därifrån hufvudsakligen genom fjäderplymen i hatten,
halskragen af silfver samt den försilfrade bröstplåten, de
förgyllda knapparne och de dyrbarare vapnen.
Lyssnom ett ögonblick till de unga männens samtal.
»I ären lyckliga», sade löjtnant Hård, »som fått vara
med om segrar, och i synnerhet en så härlig victoria som
slaget vid Lund. Vi där ute i Tyskland, vi ha fått många
hugg, men föga ära. Allt sen den olyckliga fäktningen
vid Fehrbellin, där svenskarnes gamla vapenlycka gick i
moln, ehuru, Gud skall veta det, icke på grund af
bristande tapperhet och god vilja, bar det utför med oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
