Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 12. En tidsbild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att eder gudstjänst, godt folk, blifvit afbruten genom min
ankomst. Låtom oss nu träda in i templet och afsluta
den samt gemensamt ödmjuka oss inför Gud. Då mässan
är slut har jag några ord att säga eder på kyrkvallen.»
Professorns lugna och fasta uppträdande gjorde ett
godt intryck på Verumsbönderna, hvartill i icke ringa
mån bidrog dels hans ståtliga och kraftiga yttre, dels den
omständigheten att han talade Göingemål, en dialekt som
skilde sig lika mycket från den i Skåne då öfvervägande
danskan som från svenskan. Utan tvekan åtlydde de
hans uppmaning, och för tredje gången fick fader Jörgen
återtaga sin afbrutna predikan, hvilken han denna gång
lyckades ostörd afsluta.
När efter gudstjänstens slut folket församlat sig på
kyrkvallen, steg professor Stobæus upp på en grafsten
och höll ett af dessa enkla, kraftiga tal, som sällan
förfelade att göra intryck på åhörarne, äfven om dessa
intryck icke alltid blefvo nog beståndande för att utöfva
afsedt inflytande på folkrörelsen. Att Stobæi politiska
missionsverksamhet afhöll många af de bättre elementen
inom Göingefolket från att sluta sig till snapphanarne
torde dock kunna tagas för gifvet.
Han utgick från den naturliga fördelningen af land
och haf och sökte visa att Skåne därigenom vore
hänvisadt att tillhöra Sverige; han påminde om den trohetsed
Göingarne för tjugu år sedan svurit svenska kronan och
gendref de i konung Christians manifester till skåningarne
framkastade anklagelserna mot Sverige. Vidare uppdrog
han en saftig skildring af de fruktansvärda straffdomar
upprorsmännen skulle draga öfver sig, utan att därigenom
väsentligt gagna danskarne, och afslutade talet sålunda:
»I klagen öfver det svenska krigsfolkets roflystnad och
hårdhet, därvid icke aktande på att I hafven eder själfve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
