Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 20. En jämrens och fasans natt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
olyckligas öde. Och under vägen sökte Severin intala honom,
att enda räddningen låg i att borgen frivilligt uppgåfves.
Det var för bygden där uppe kring Wanås i sanning
en fasans natt, denna natten till den 1 juli 1677. Länge
lefde den i folkets minne och än i dag är den, om än i
dunkla drag, förvarad i sägnen.
Öfver allt i gårdarne väcktes folket upp ur sin bästa
sömn och drefs i stora hopar längs vägarne till Wanås.
Kvinnor och barn voro mest eftersökta, men äfven män
togos med, och ofta gåfvo de vilda snapphanarne sina
offer icke ens så lång tid, som behöfdes för att förse sig
med nödtorftiga kläder. Hvart man kom hördes jämmer
och veklagan från skaror, som under hugg och slag drefvos
fram såsom boskap till slaktbänken. Och de grymma
snapphanarne funno ett särskildt nöje i att uppskrämma
de skälfvande offren så mycket som möjligt, skildrande
hur de skulle gå fram i kulregnet och bilda vallar af lik,
bakom hvilka de själfva skulle stå trygga. Folkets till
ytterlighet uppdrifna skrämsel och dödsfruktan antogs
skola inverka på borgens försvarare, och därför sparades
icke på de mörka färgerna.
Kyrkoherden Maglow sökte trösta de olyckliga, så
godt han förmådde, och inom de skaror, med hvilka han
kom i beröring, verkade hans ord till icke ringa tröst
och hugnad. Själf behandlades han af snapphanarne med
ett visst undseende, antagligen beroende på att man kände
hans släktskap med anföraren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
