Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 44. Göingerosens bröllop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fredlige odlaren draga andan och börja tänka på att med
ihärdig flit bygga upp hvad kriget hade sköflat. Den 2
September hade konung Ludvig den fjortonde med ett för
Sveriges själfkänsla besvärande förmynderskap afslutat fred
i Fontainebleau mellan de båda nordiska konungarne, och
denna hade bekräftats den 26 i samma månad genom
freden i Lund, bland hvars många klausuler äfven ingick den,
att den af kriget afbrutna trolofningen emellan Carl XI
och danska prinsessan Ulrika Eleonora skulle
återknytas. Kriget slutade således med bröllop, alldeles som hade
det varit en komedi af den gamla skolan i stället för en
tragedi, ehuru detta fredsbröllop visserligen icke firades
förr än påföljande år, nämligen i Skottorp den 6 Maj 1680.
Men då den höge krigsherren föregick med sådant
exempel, var det ju icke underligt att äfven hans officerare
längtade att afsluta fältåget på samma vis. En af de
första som häruti lyckades var numera ryttmästaren Erik von
Borneman, som den 6 Oktober 1679, sedan gamle Lars
Rydings sista betänklighet fallit efter ett bref från
Bornemans fader, förde sin »Göingeros» till altaret.
Vi befinna oss åter vid Gryts kyrka, men huru olika
var ej den glädjefäst, som nu skulle firas i det enkla,
landtliga templet på sin af lindar omsusade backe, mot
den sorgehögtid vi senast bevittnat på samma ställe.
Det var en härlig oktoberdag, en sådan då
högsommaren ännu står kvar med ena foten i höstens famn,
liksom hade den svårt att besluta sig för att vika. Luften
var ljum och mild och så genomskinligt klar, som den
endast kan vara om hösten, och solen strålade med en
glans, som ville den på en gång tömma ut sitt guld,
innan den satte sig på förknappning för den långa vintern.
På kyrkbacken under de i grönt, rödt och gult skiftande
lindarna samt längs vägen, där den genom lummig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
