Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Inledning. — Olika linjer och båtar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvar och en, som gifver sig ut på en resa, måste göra sig
förtrogen med den tanken, att han kan råka ut för en olycka.
Risken är icke särdeles stor. Lyckligtvis hända sådana där
olyckor mycket sällan, men alltid är det möjligt, att man själf
kan komma att vara med vid ett dylikt tillfälle. Hvarken jag
eller min hustru eller min dotter, som ock följde med, kände
därför den ringaste fruktan, när vi stego om bord på den
ståtliga ångaren. Huru en sådan affärd tar sig ut, kan läsaren se
af teckningen på sidan 6.
När man reser med en engelsk linje, måste man först fara
öfver Nordsjön med en Wilsonbåt. Och på dessa båtar
behandlas emigranter ofta på ett upprörande sätt. Sedan gå de i
land i Hull och färdas därifrån på järnväg till Liverpool, där de
stundom måste tillbringa ett eller par dygn, innan de få gå
ombord på den Atlanterångare, som skall föra dem öfver till
Amerika. Detta allt är mycket besvärligt och förenadt med
många obehag. Man hör därför ständiga klagomål. Men
Wilson-linjen är utan konkurrens mellan Göteborg och Hull och kan
därför göra, som den vill, och skratta åt alla klagomål. Går
man däremot med den danska linjen, så stiger man ombord i
Köpenhamn eller Kristiania eller Kristiansand, får sin bestämda
plats och ser sedan icke land, förrän man är i New York.
Dessutom är det ej ringa fördel, att besättningen är skandinavisk, så
att man kan tala sitt eget modersmål med dem utan att
behöfva tolk.
Man har svårt att göra sig en föreställning om de stora
Atlanterångarna, därest man icke sett någon af dem. Hvilka
väldiga kolosser! Och dock synes man icke hafva nått gränsen.
Alltjämt byggas större och större. Cunardlinjen har nyss (1905)
satt en makalös koloss i sjön. Den heter Caronia. En
föreställning om dess storlek torde läsaren kunna göra sig, när jag
på sid. 8 visar dess skorsten. Omkullagd kunde den tjäna som
tunnel för en dubbelspårig järnväg.
Att allting i första klass — hytter, salonger, matsal,
upp-passning, mat m. m. — är luxuöst, alldeles öfverdådigt och
öfver-flödigt luxuöst, det säger sig själf. Det är sig likt på alla linjer.
Det är bara en sak, som fattas: på första klassens promenaddäck
finnas nämligen inga sittplatser. Hvarje passagerare måste själf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
