Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Grunddragen af den elektromagnetiska telegrafien, de särskilda telegrafapparaternas ändamål och förbindelse sinsemellan m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25
Visserligen skulle vi kunna sätta linietråden i direkt förbindelse med
jorden, om vi alltid på förhand kunde veta, när ett sådant elektriskt slag vore
att vänta; men som detta ej är händelsen, måste den nya apparaten vara sådan,
att han när som helst är verksam. Men när som helst måste vi ock i
allmänhet kunna in- och utsläppa de elektriska strömmar, med hvilka vi sjelfva
arbeta. Apparaten måste derföre vara så beskaffad, att han släpper fram våra
egna strömmar, men förtager verkan af de atmosferiska slagen.
Lyckligtvis finns det en skilnad uti egenskaper emellan de strömmar,,
med hvilka vi arbeta, och de strömmar, som äro af atmosferiskt ursprung. De
förra kunna nemligen ej följa den ledning, som på något ställe företer ett
afbrott, vore ock afståndet mellan ledarne på detta ställe ganska obetydligt. De
sednare åter, åtminstone de starkare (som äro vådliga för apparaterna), gå
deremot ganska lätt öfver ett mindre afbrott till en ledande kropp, som är genom
en kort ledning förenad med jorden; de göra det till och med heldre än de till
jorden följa en annan längre och t. ex. af finare trådar (såsom
elektromagne-ternas lindningstrådar) bestående sammanhängande ledning. Huru stora
mellanrum den atmosferiska elektriciteten kan hoppa öfver, beror af dess
laddningsstyrka. De svagaste strömmarne af detta slag följa till och med heldre en
längre eller besvärligare ledning, än de hoppa öfver ett mellanrum; men dessa
strömmar äro vi ej så rädda för.
Den atmosferiska elektriciteten* tycker vidare om att slå öfver mellan
metallspetsar. Idéen för vår åskledare blir då den, att sätta linien i förbindelse
med några metallspetsar, midt emot hvilka andra sådana spetsar, stående i direkt
förbindelse med jorden, äro på ganska kort afstånd placerade. Men emedan
dessa spetsar, ehuru gjorda af den ytterst svårsmälta metallen platina, ganska
ofta afsmältas af de elektriska urladdningar, som genom dem försiggå, (till följd
hvaraf afståndet méllan dem kunde efter hand blifva så stort, att de derefter
ej så lätt borttoge förenämnda laddningar); samt äfven emedan man kan tänka
sig laddningar, så starka, att de ej tillräckligt fort hinna genomströmma
spetsarne: så får man ej helt och hållet lita på endast spetsarnes urladdande
förmåga, Man bringar derföre linien i förbindelse äfven med en större metallplatta,
midt emot hvilken en annan metallplatta, som naturligtvis står i direkt
förbindelse med jorden, är på ett ganska kort afstånd placerad. De sidor af dessa
plattor, som äro vända mot hvarandra, böra helst vara refflade, för att
dymedelst underlätta slagen mellan dem.
De åskledare, som vid telegrafstationerna användas, äro dels linic-åskledare,
dels stations-åskledare. De förra uppsättas på sjelfva linierna i närheten af
stationerna; de sednare anbringas inom stationslokalerna. Under löfte att längre
* Benämningen »atmosferisk elektricitet» torde här ej alltid vara så exakt. De
strömmar, som framgå i linietråden och mer eller mindre störa telegraferingen, kunna nemligen
äfven komma från jorden, antingen framkallade genom induktion från atmosferiska ledningar,
eller ock helt och hållet af telluriskt ursprung. Emedlertid bibehålla vi benämningen, enär
vi, i sakens outredda skick, ej kunna alltid träffa den rätta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
