Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Linie- och stationsundersökningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
Om R eller summan af x och x blir mindre än summan af de båda
liniernas kända motstånd i afledningsfritt tillstånd, bevisar sådant förhållande, att
mer än en afledning är för handen på båda linierna tillsammanstagna eller att,
jemte en eller flera egentliga afledningar (till jorden), finns en eller flera
mellan-ledningar mellan linierna. Vid detta bedömande af förhållandet bör man ock
fästa afseende vid temperaturens inflytande på ledningsmotståndet,
§ 66. För bestämmandet af huru väl en linie är isolerad från jorden, äro,
såsom redan i början af förra § blifvit nämndt, mätningarne alldeles desamma
som de, hvilka anställas för utrönandet af en speciel aflednings läge. Såsom vi i
§ 56 (sid. 151) inhemtat fås (en viss del utaf) afledningsmotståndet per isolator,
hvilket kan sägas vara det rätta uttrycket för isolationens godlek, genom att med
hvarandra multiplicera den öppna och den slutna liniens motstånd samt att
dividera produkten med liniens reduktionsfaktor. Detta uttryck kallas liniens
isolationsexponent. Om öppna liniens motstånd är == 25000 S. E. och slutna
liniens motstånd = 895 S. E. samt liniens reduktionsfaktor == 100; så är isolations-
895.25000
exponenten —-—–= 223750.
Om, såsom förut, r utmärker öppna liniens motstånd och r slutna liniens
motstånd samt / liniens reduktionsfaktor, så är alltså i allmänhet
isolations-exponenten
r. r
I = (V)
/ V*
Detta värde är dock endast relativt riktigt. Det rätta uttrycket (se beviset för
formeln, § 56) för isolationsexponenten är det, som angifver medelmotståndet
per isolator, under antagande att den för handen varande afledningen voro lika
fördelad på liniens samtliga isolatorer. Det här ofvan antagna beqvämare
uttrycket åvägabringar en viss bråkdel (omkring eller j^, allt efter som
isolatorernas antal per mil är 160 eller 200) af det egentliga värdet, hvilket för
öfrigt då är något afjemnadt. Om emellertid samtliga isolationsexponenter uttagas
och beräknas på samma sätt’, så kan man vid deras jemförande finna de
särskilda liniernas inbördes företräde i afseende på isolationen.
Erfarenheten gifver den säkraste ledningen vid bestämmandet af det
talvärde för isolationsexponenten, vid hvilket en linie bör anses vara i behof af
reparation. Nedgår för en linie detta värde, på här uppgifna sätt bestämdt,
till 150,000; torde linien likväl kunna anses vara mindre god. Af
omständigheterna beror, huruvida väsendtlig förbättring kan åvägabringas endast genom
afhjelpandet af ett eller annat möjligen enstaka fel, eller om en genomgående
reparation erfordras. Af den kontraktion, som tilläfventyrs gifver sig tillkänna,
när de erhållna motståndsvärdena begagnas för ortbestämning enligt
formelsystemet III af afledningen eller afledningsresultanten, torde man på förhand
kunna hemta någon ledning för bedömandet af dessa förhållanden.
Æaaa ig ».»tSru":. -/i ptGAS!H l^Jv i ■ »" £>
Att bestämma isolationsexponenterna för liniesträekor, hvilka taga sin början vid den
undersökande stationen, är ganska lätt och enkelt. Också böra de erforderliga mätningarna
ej gerna utsträckas förbi mellanliggande stationer; utan böra de helst verkställas från station
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
