Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Lagarne för telegrafliniers laddning och urladdning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•247
kedjan eller ock en liten inladdning af elektricitet i densamma. Urladdning
uppkommer, om ledningen till jorden utgår från den del af ledaren, som
ursprungligen innehade positiv laddning; inladdning åter, om samma ledning utgår
från den ursprungligen negativt laddade delen. Urladdningen eller inladdningen
blir så mycket större, ju närmare intill resp. positiva eller negativa polen
jordledningen anbringas.
§ 90. I stället för de obetydliga laddningar, om hvilka hittills varit fråga,
kan man erhålla ganska ansenliga, om man sätter ledaren i tillfälle att verka
kondensatoriskt. A ledarens yta samlar sig då bunden elektricitet, hvilken
likasom afskiljes från den i rörelse försatta elektriciteten. Det verkande trycket
hos denna bundna elektricitet kan ej antagas vara större än hos de i rörelse
varande elektriska partiklar, med hvilka den närmast står i ledande förbindelse.
Enär emellertid den kondensatoriska laddningen är till qvantiteten jemförelsevis
högst betydlig, är dess tillvaro utan tvifvel förorsakad af äfven andra
omständigheter än det elektrostatiska tryck, om hvilket här varit fråga. Till sin natur
äro dessa omständigheter ännu outredda. Vi vilja emellertid här söka närmare
utforska, i hvad mån de omständigheter, hvilka i fråga om
kondensations-apparater äro att taga i betraktande, kunna anses vara för handen i fråga om
telegrafledningar.
Utur elektricitetsläran hafva vi inhemtat, att elektriska kondensatorer
— leydnerflaskan, Franklins skifva o. s. v. — äro mera eller mindre
rymliga för elektricitet, i den mån deras beläggningsytor äro mera eller mindre
stora och afståndet dem emellan är mera eller mindre kort. Vi veta ock, att
det är likgiltigt, huruvida t. ex. den inre beläggningen på en leydnerflaska
består af endast ett tunnt öfverdrag på flaskans väggar eller utgöres af ett
ledande ämne, som ej endast betäcker de inre väggarne utan ock fyller det
af dem inneslutna rummet.
Till inre beläggning uti en kondensator, konstruerad enligt samma grunder
som leydnerflaskan, kan en massiv metallcylinder användas. Denna cylinder
kan till och med utgöras af en metalltråd, hvilken då bör omgifvas af ett
oledande ämne, på yttre sidan om hvilket anbringas en med jorden
kommunicerande ledande kropp, vare sig metall eller vätska. Att de till underjords- och
undervattensledningar använda telegrafkablarne utgöra elektriska kondensatorer,
oftast af väldiga dimensioner, torde vi nu finna af det följande.
Den innersta delen af en kabel (fig. 153, följ. sida) utgöres af en
metallisk ledare, vanligen bestående af flera sammansnodda koppartrådar. Denna
ledare omgifves af tre eller flera lager guttaperka eller kautschuk, hvilka åter
antingen äro omslutna af ett lager af en till sin sammansättning varierande
oledande komposition eller ock öfverspunna med tjärad hampa. På yttre sidan
omgifves kabeln af snodder af finare jerntrådar. På kustkablar (hvilka äro
mest utsatta för afslitning och nötning) anbringas till sist en beklädnad af gröfre
jerntrådar. Den innersta ledaren motsvarar här leydnerflaskans inre
beläggning; den yttre jernbeklädnaden, så ock omgifvande vatten eller jord
representerar leydnerflaskans yttre (med jorden kommunicerande) beläggning; guttaperka-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
