Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Kabeltelegrafering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•389
Detta försvinnande påskyndas dessutom genom en negativ ström J\s 2’, svagare eller mindre
varaktig än JM 1’; och urladdningsströmmen efter den negativa strömmen J\i 2’ upphäfves
ändtligen genom en positiv ström M 3 ännu svagare eller af ännu mindre varaktighet än
M:is 1 och 2.
Erfarenheten har visat dessa fem strömmars förhållande till hvarandra i afseende på
tiden böra, när de äro lika i styrka, vara följande: +100, —156, +80, —32’/2, +26.
Summan af deras verksamhet är ett utslag åt höger och nålens återförande till 0°. Ett sådant,
utslag vilja vi kalla ett positivt (+) elementartecken. Om fem strömmar af ombytta
riktningar följa på hvarandra under tidsintervaller, bestämda efter förestående tal (således — 100,
+ 156, —80, + 32’/2, —26); så åstadkommes ett utslag till venster eller ett negativt (—)
elementartecken samt nålens återförande till 0°.
För att göra telegraferingen analog med morsetelegraferingen, kan man antingen antaga,
att t. ex. ett + elementartecken utmärker en prick och ett —elementartecken ett streck,
eller ock genom olika styrka hos utslag åt samma håll beteckna morsealfabetets
elementartecken. Också lärer man hafva vid kabeltelegraferingen utmärkt ett streck genom ett utslag
till höger om 15 skaldelar, och en prick genom ett utslag likaledes till höger men om 20
skaldelar. Äfven till sådana elementarteckens frambringande använde man fem
elemeutar-strömmar, tre positiva och två negativa. Men 15 skaldelars utslag fordrar ej så starkt
strömsystem som 20 skaldelars utslag.
De fem elementära (positiva och negativa) strömmar, Som användas för att frambringa
ett elementartecken, måste vara strängt begränsade, på det att ljusstrålen skall kunna angifva
det ena elementartecknet, nog tydligt och skarpt skiljdt från det andra. Signaleringen kunde
derföre ej öfverlemnas endast åt telegrafistens hand, utan måste denna hafva bistånd af en
enkom inrättad apparat, som för hvarje elementartecken omkastade strömmarnes riktning och
afpassade deras inbördes varaktighet.
För att förklara den apparat, som konstruerades för telegrafering
med motsatta utslag, börja vi med att i figg. 240 och 241 framställa
tvenne skifvor, ur hvilkas kanter urskärningar äro gjorda. Genom dessa
skifvor kommer ingen ström att gå. På hvardera skifvan skola
sektorerna lyfta och inskärningarna sänka en fjederhäfstång. För detta
ändamål sättas skifvorna på en gemensam axel i sådan ställning till
hvarandra, som fig. 242, följ. sida (i något större skala) utvisar. Ses
skifvorna från axelns äuda, finner man en urskärning ur ena skifvan betäckt af en sektor på
den andra, utom på fältet 6, som på båda skifvorna är öppet.
Vi sätta dessa båda skifvor på axeln B (fig. 243, se föJj. sida).
Som denna figur visar apparaten, sedd uppifrån, döljas skifvorna af
de ofvanför liggande fjedrarne e och l. Deremot äro de synliga på fig.
244 (se sid. 391), som visar apparaten i perspektiv. Axeln B är ett
rör, trädt på en inre axel A A, hvilken drages af ett urverk, som i
figurerna ej är antydt vidare än genom spärrhjulet S S.
För att sätta B och på samma gång sektorskifvorna i rörelse,
finnes på B anbragt en friktionsskifva D, som af en spiralQeder F trycks
mot en på axeln A fästad friktionsskifva C. För att öka friktionen mellan dessa båda
skif-vors inåt hvarandra vända plana sidor, sättes på den ena af dessa sidor en oljad läderskifva.
När axeln A roterar, skulle han, till följd af friktionen mellan friktionsskifvorna, draga B
med sig, ifall skifvan D ej vore fastläst. För att kunna fastläsas, har hon ett hak p (fig.
245, se sid. 391), i hvilket infaller armen ff ff ff (fig. 243, äfven synlig på fig. 244).
När endera af nycklarne nedtrycks, kastas armen G G ff från haket p; och om axeln A
då är i rörelse, lgeddelar han denna rörelse åt B. De båda fjedrarne e och l komma då
med sina främre ändar i upp- och nedgående rörelse, alldenstund dessa ändar ligga an mot
hvarsin af de båda sektorskifvorna, hvilka nu komma i rotation och än lyfta upp fjedrarne
med sina sektorer, än låta dem falla ner i urskärningarne. De yttersta delarne af dessa
Fig. 240.
Fig. 241.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
