Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
henne uppå, och sjungit visor för henne om Guds godhet.
Därföre var hjorden mig kär, fast jag ej märkte huru högt,
förrän då jag till en tid nödgades skiljas vid henne, eller
såg huru mycket mina far älskade mig, förrän jag blef varse
hvad min bortgång sårade dem». Det var «ett annat slags
förtroende» som pålade honom skilsmässan:
riksdagsmanna-skapet.
Af stort intresse är Chydenii skildring af intrycken
från Stockholm. «Efter några dagars resa», säger han,
«fann jag mig uti en helt annan värld, omringad af andra
bekymmer. Här lyste grannlåt öfverallt; en prunkande ståt
fyllde allestädes åskådames sinnen. Präktiga byggnader,
som trotsade skyarna, höllo dagens ljus från de ringares
boningar tillbaka. I husen såg man här och där gamla
sinnebilder af redlighet och dygd bortgömda bakom
nymodiga möbler, men dygden själf satt mestadels inhyses i
låga kojor och var nog sällsynt. En omåttelig åtrå efter
heder, som här var nästan en farsot, gjorde väl en del
människor arbetsamma och äfven i andras ögon ärbara; men
begärelserna skeno gemenligen så mycket tygelfriare dess
emellan. Allt ansågs lofligt, som kunde ske i löndom, och
den osminkade dygden, som var byggd på rätt gudaktighet,
var rar». Icke mindre ofördelaktigt tecknar Chydenius
riks-dagslifvet. «Ifrån min ungdom», säger han, «hade jag sökt
studera ut människan, men jag kände icke igen henne, då
hon far fritt följa sina böjelser och makten befriar henne
från ansvar, som människor i gemen pläga frukta för. Man
höll sig här till blotta stämpeln, likasom den aldrig kunde
vara falsk, och dolde ondskan under höflighet och höga
miner. Lismare fattade här ofta med styrmannen i rodret,
och skeppet gjorde ojämna slag fram och tillbaka. Här
voro sjömän, som icke ens förstodo sig på tacklaget engång.
Jag kunde ibland icke hålla mig för löje, när jag såg huru
de ibland sprungo till focken, då högbåtsman befalde dem
göra lös meusam. Andra åter gjorde intet stort annat än
ropade som allra tätast på kockpojken och vinkyparen, så
länge där räckte något i fastagerna, tills de stupade och
lågo sedan och sofde midt under sin vakt; och den som
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
