Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillfyllest, här måste ock verkeligheten bevisas, hvilket är
det tredje som oss härvid förekommer. Men det måste
endast ske af uppenbarelsen, ty ehuru förnuftet billigar både
straff och belöning efter detta lifvet, och det både för kroppen
och själen, känner det dock ingenting af denna sanning utaf
sig själft».*) I fråga om treenigheten vädjar Chydenius alls
icke till förnuftet. «Den är och blifver för hela förnuftet en
hemlighet och måste därföre endast fattas och läras af
uppenbarelsen». Men han kan dock icke låta bli att med en
analogi ur verkligheten gifva läran ett stöd, efter sin
uppfattning. «Tre gudomelighetens personer», säger han, «äro
icke en person, utan ett gudomeligit väsende, så att vår
kristna läras bespottare, som utmåla denna hemligheten för
orimmelig, icke hafva mera grund därtill än om de ville
neka en högsta makt uti ett rike kunna bestridas af tre
särskilda personer; hvilken liknelse», tillägges försiktigt,
«likväl ingalunda bör lämpas hit i flera afseenden än blott
att bevisa möjeligheten däraf att tre kunna vara ett».2)
Lika litet som vi i Chydenii predikningar finna
rationalistiska åskådningar, lika litet finna vi där
eudemonistiskt-utilitaristiska. Chydenius talar, såsom vi redan sett, om
lycksaligheten såsom målet för människans religiösa
sträf-vanden. Men denna lycksalighet fattade han på ett helt
annat sätt än neologerne, så vida desse därmed verkligen
afsågo jordisk lycksalighet.3) Måhända tydligast uttalar
») Hom. Försök, VII, s. 142; jfr VII, s. 288 (§ 12).
2) Hom. Försök, VI, s. 124 ff.; jfr VI, s. 102.
3) Cornelius säger i Svenska kyrkans historia efter reformationen, d.
2, s. 106, att «det stora flertalet» neologiska predikanter i Sverige «framför
allt* förkunnade dygdens lof, «ehuru utan att ställa henne i sammanhang med
den kristliga lifsprincipen, ja ofta utan att tillmäta henne annan betydelse än
såsom medel att vinna, jordisk lycksalighet samt befordra egen och andras
nytta». — Begreppet «neologi» skulle för öfrigt tarfva en precisering i
kyrkohistorien. Enligt Cornelius betecknar det i Sverige en betydligt mildare form
af rationalism än i Tyskland; den svenska neologin var «sällan positivt irrlärig*
(a. a., d. 2, s, 105 {.). Biskop Råbergh i Teologins historia vid Åbo universitet,
II, s. 6, finner neologin vara en «för den nordiska kyrkan egendomlig företeelse»,
«en sammanblandning af rationalism och supranaturalism». Beträffande neologin
i Finland yttrar samme förf. (a. a., II, s. 42): «Hos de finska teologer som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
