Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Otryckta skrifter af Anders Chydenius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
händer, böjde sina knän, såg upp åt himmelen och suckade häftigt
den ena gången efter den andra och bar i sin enfaldighet på
detta sätt sitt morgon offer framför sin Gud. När hon slöt sin
bön, vände hon om, torkade sina ögon och gick tillbaka med
ett förnöjdt och gladt anlete. Det samma såg jag en grof
arbetskarl gjöra vid middagstiden, som aldeles icke frågade derefter att
flera voro åskådare af hans andakt, dem han dock i sitt
bekymmer aldeles icke låtsade se. Men sådant kunde med skäl räknas
bland sällsyntheter.
Jag blef ofta rörd, då jag gaf akt på tiggaren, som satt och
sang på gatan och räkte ut sin hatt efter allmosor; jag såg den *
fattiga bryta med honom i tu sin enda brödkaka, eller af sin
enda daler gifva honom några öre, men mången som ägde tunnor
guld och hela Kyrko Soknar rörde ej sin hand, utan med hårda
ord lade sten på hans börda eller låddes icke ens se honom.
Brändt barn är altid räddast för elden, och ingen känner den
fattiges nöd bättre än den, som sjelf varit sådan.
Ifrån min ungdom hade jag sökt studera ut menniskan, men
jag kände icke igen henne då hon får fritt följa sina böjelser,
och magten befriar henne från ansvar som menniskor i gemen
pläga frukta före. Man höll sig här till blotta stämpeln, likasom
den aldrig kunde vara falsk, och dolde ondskan under höflighet
och höga miner. Lismare fattade här ofta med styrmannen i rodret
och skeppet gjorde ojemna slag fram och tillbaka. Här voro
sjömän, som icke ens förstodo sig på tacklaget en gång. Jag
kunde ibland icke hålla mig för löje när jag såg huru de ibland
sprungo till focken, då högbåtsman befalte dem göra lös meusarn.
Andre åter gjorde intet stort annat, än ropade som aldratätast
på Kockpojken och Vinkyparen, så länge der räckte något i
fastagerna, tills de stupade och lågo sedan och sofde mitt under
sin vakt; Och den, som stod på utkik, måste altid tala
Styrmannen till lags. Jag var äfven om bord på samma skepp, och
hisnade mången gång, då jag ej annat såg än det skeppet då
och då skulle stöta på och kantra.
Ömkeligt var det att se huru der gick till. Men jag är
glad att få vända mina tankar derifrån; sedan jag nu, Gudi lof!
hunnit i mitt förra lugn, och får såsom tillförene, sitta på en sten
och dikta visor under det lammen drifva i dalen på det gröna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
