Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anders Chydenius, hans lefnad, verksamhet och skrifter samt plats i Finlands historia af E. G. Palmén ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
heten hunnit glömma namnet på den unge författaren, som röjde
så stort „nit och smak för frihet“, framlade denne gång efter
annan nya afhandlingar, uti hvilka han med icke mindre konseqvens
och djerfhet trädde inom skrankorna mot häfdvunna villfarelser.
Chydenii Vederläggning af de skäl, hvarmed man sökt bestrida
städerna vid Bottniska viken stapelrätt, hade utkommit något tidigare
än skriften om folkutflyttningens orsaker, och väckte ännu mera
uppmärksamhet *).
Det Bottniska stapeltvånget har sitt ursprung långt tillbaka
i tiden. Så länge inga privilegierade städer funnos i Öster-och
Vesterbotten, var det förklarligt, att rättigheten att handla på
dessa orter skulle helt och hållet ligga i andras hand, samt
enkannerligen höra Stockholmsborgarne till. Men då Gustaf Adolf
utfärdade 1614 års handelsordinantia, var afsigten dermed
påtagligen, att en gång för alla reglera rikets handelsförhållanden, så
att den stora utrikes seglationen skulle blifva
stapelstadsborgar-nes sak, medan åter hela den inrikes varuomsättningen komme att
besörjas af och gifva näring åt uppstadsborgerskapet. Men denna
åtskilnad var en helt och hållet teoretisk konstruktion, som icke
på något sätt stod i öfverensstämmelse med folkets verkliga behof,
och glömdes snart af lagstiftaren sjelf. Man har visserligen i
behåll en särdeles karakteristisk resolution (af den 22 Dec. 1614),
hvilken visar, att konung Gustaf Adolf ännu någon tid erinrat sig
sin egen ursprungliga afsigt med städernas beständiga delning i
stapel- och uppstäder, men detta drag är nästan ensamt stående.
Den i Stockholm varande regeringen kom snart i detta som i
otaliga andra fall att skärskåda rikets bästa helt och hållet ur
synpunkten af hufvudstadens ensidiga fördel, och redan 1617
utfärdades en ny ordinantia, som med totalt förbiseende af det
„oskiljaktiga sammanhanget“ mellan förbuden mot
stapelstads-borgarnes handel med landtfolket samt mot uppstadsborgerskapets
utrikes handel, upphäfde det förra, men emellertid vidhöll det
senare. Härmed voro uppstäderna i gemen dömda till ett tynande
lif, då de icke fingo behålla den rätt, hvilken just enligt systemet
bort blifva sjelfva grunden för deras ekonomiska bestånd. Och
ej nog härmed: hand i hand med denna påfallande orimlighet
utbildade sig dess utom till förmån för rikets begge hufvudstäder,
Stockholm och Åbo, en monopolisk företrädesrätt att handla med
borgerskapet i alla städer vid Bottniska viken, och denna
vidunderliga föreskrift vidhölls i all sin stränghet gent emot de norra
städerna, medan regeringen deremot, dels med afseende å
landt-befolkningens behof, dels enligt Stockholmsborgarnes önskningar,
förmåddes att tillstädja skärallmogen, (särskildt den österbottniska),
fri seglats till rikets hufvudstad. Ytterligare bör märkas, att det
bottniska monopolet i verkligheten var ännu strängare än enligt
*) Jemför Salvii Lärda Tidningar n:o 16, den 25 Febr. 1765; Inrikes
Tidningar n:o 18, den 4 Mars s. å.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
