Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anders Chydenius, hans lefnad, verksamhet och skrifter samt plats i Finlands historia af E. G. Palmén ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Afsigten vid dess första inrättning var alltså den, att genom något
sammanskott sätta brnksegare i stånd att mota förlagsmännemes
egenvilja, som (i fall sammanskotten jemte de på jern utur banken beviljade
lån icke råkat i förlagsmännemes händer, hvilka just voro de samma,
emot hvilka de skulle användas) i dåvarande olyckliga ställning ej torde
hafva varit alldeles utan nytta.
Men om detta varit eller någonsin kan blifva det rätta och
sannskyldiga botemedlet emot jemets underpris, måste ju för hvar och en,
som ej är prevenierad, ja ända till den allra enfaldigaste blifva lätt att
begripa. Så snart man känner igen sjukdomen rätt, blifver ofta
botemedlet lätt och påliteligt. När man vet, att det öfverklagade onda
bestod i sammansättningen af få köpare, man må upptänka hvad konstiga
och kostsamma botemedel som helst, så gifves dock aldrig ett enda,
som påliteligen kan bota det samma, utom det enda enfaldigaste och
lättaste, att släppa flere köpare och förläggare in i bergslagen, då det
monopoliska tvånget, utan lag, sammanskott eller någon tillsyn af sig
sjelf afstadnar, och det måste blifva förläggare lika omöjligt att tvinga
brnksegare som det är för bruksegaren att kunna tvinga dem.
Denna sats måste i alla tider stå oryggelig, och aldrig ett enda
exempel skola några pålitliga tideböcker lemna oss derpå, att ett
mo-nopolium med samfundets sannskyldiga förmån i några decennier, än
mindre sekler kunnat motas genom ett annat monopolium. Det strider
emot menskligheten, och den allra lyckligaste utgång som af sådana
opponerade monopolier kan önskas, är att de sins emellan kunde
erhålla någorlunda jemnvigt, — men alltid på den tredjes, det är
samhällets depens.
Dock må man icke undra, huru riksens höglofl. ständer kunnat
falla på ett sådant förslag som jernkontors-inrättningen var att mota
det smärtande onda. Det är lätt att begripa för en hvar, som i vår
svenska bandels- och finanshistoria ej är alldeles obevandrad.
Nationen hade redan från flere hundrade år tillbaka etablerat ett
handelssystem, som nästan ansågs för gudomligt, det ingen vågade att
misstänka, än mindre vidröra, hvilket i allt nästan gick derpå ut att
minska antalet af köpare utaf våra produkter och draga all rörelse i
få personers händer, hvarpå den i vår tid ännu så högt berömda
han-delsordinantian af 1617 är ett osvikligt vedermäle, hvarest handeln så
i bergslagen som annorstädes ställes inom de trångaste skrankor.
Hvarmed likväl den store hushållaren konung Karl den XI:te såg allt för
mycket genom fingren, tills konung Karl den XH år 1699 å nyo
inskränkte handeln i bergslagen, men med en så bedröflig verkan, att
jemet inom 14 dagar föll lVa riksdaler på skeppundet och kunde
ändock näppeligen få köpare. I anledning hvaraf hans kongl. maj:t på
samtelige kongl. kollegiernas remonstration om bergslagens deraf
flytande undergång samma förbud återkallade.
Icke desto mindre fann man utväg att genom en förklaring af den
8 Januari 1704 öfver 1696 års förlagsordning hålla bergsmänneme under
oket på det sättet, att hela bergslagen skulle vara indelt emellan vissa
förläggare, med den uttryckeliga tillsats, att om någon bergsman shdle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
