Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anders Chydenius, hans lefnad, verksamhet och skrifter samt plats i Finlands historia af E. G. Palmén ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XCI
1686 en särskild censor librorum blifvit anstäld, var trycktvånget
fullständigt organiseradt från styrelsens sida. Samtidigt hade ett
formligt priyilegiisystem blifvit tillämpadt med afseende å vissa
skrifters utgifning, — en ny form af kontroll, som ännu hårdare
fjettrade tryckeriegarne samt gjorde dem helt och hållet beroende
af regeringens godtfinnande. Dessa föreskrifter höra med afseende
å sin uppkomst hufvudsakligen till envåldsperiodens historia, men
öfverlefde länge enväldet*).
Vid det fria statsskickets införande 1719 hade man
egentligen öga för nödvändigheten att betaga tronens innehafvare den
oinskränkta magten; att samma magt, förlagd i andras hand, kunde
blifva lika farlig, det förbisåg man. Äfven med afseende å
yttrande», skrif- och tryckfriheten kom Frihetstiden sålunda att i den
mest flagranta motsats till sitt namn, till en böijan fortsätta och
delvis utbilda envåldstidens traditioner, samt lyckades först efter
längre tids erfarenhet att härutinnan vinna rigtigare begrepp.
Riksdagsordningen af 1723 stadgar i sin § 13, att hvar något mot
regeringsformen och ständernas frihet direkte eller indirekte
försöktes, skulle sådant efter sakens beskaffenhet tilllbehörigt straff
och bot befordras, i fall af behof genom särskild kommissions
förmedling. Såsom senare tiders händelser nogsamt gifva vid handen,
tolkades detta stadgande ingalunda alltid särdeles liberalt; man
utfärdade t. o. m. 1759 ett särskildt förbud mot utgifvandet af
skrifter i rikets allmänna rätt, till dess en af kanslikollegium
au-toriserad framställning af ämnet skulle hinna utkomma, —
hvar-efter skriffriheten naturligtvis skulle blifvit ännu mindre; denna
framställning utkom dock aldrig. Det stod icke heller bättre till
med yttrandefriheten i andra frågor. Ju bittrare kampen blef
mellan partierna, dess lättare kunde magtens innehafvare äfven i
det hofsammaste uttalande spåra „anstötelig skrifart“ och
,,obe-skedeligen“ framstäldt klander; fängelse, högsta kroppsplikt,
skrifters brännande m. fl. dylika medel anlitades också allt efter litet
till stäfjande af allt för oförbehållsamt tadel. Småningom drefvos
statsskickets inre motsägelser äfven i teorin till det yttersta, utan
att de magtegande tycktes veta deraf. Ständerna sjelfva uttalade
1747 i sitt riksdagsbeslut, att den gällande lyckliga regeringsarten
å ena sidan tillstadde en anständig och beskedlig frihet att yttra
sig öfver oafgjorda mål, men tystnad och lydnad borde iakttagas,
så snart riksens ständers beslut blifvit kongl. maj:t till
verkställighet öfverantvardade. Efter förutgången censur vore det ej blott
tifiåtligt, utan äfven berömligt att trycka tankar och rön uti
menlösa ämnen, förklarade sekreta utskottet vid samma riksdag, —
men svårt var i sanning att veta, hvad som borde hållas för
menlöst, då det vid nästa riksdag 1751 (i det ryktbara betänkandet
om ogrundade rykten och irriga begrepp rörande grundlagame)
kunde betonas som ett af de farligaste försök mot friheten, om
*) Rydin, Om Yttrandefrihet och Tryckfrihet, s. 124—136.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
