Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anders Chydenius, hans lefnad, verksamhet och skrifter samt plats i Finlands historia af E. G. Palmén ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
cvi
ega rättigheten att göra, öfverse och gilla lag. Rådet är alltid
ständerna till ansvar skyldigt för sina inför kongl. maj:t gifna
rådslag. Allt som strider häremot f&rbjudes att tryckas“, o. s. v.
Härjemte vill han visserligen inskränka censors myndighet derhän,
att denne endast finge råda och tillstyrka ändringar, medan auktor
dock kunde på eget ansvar lemna dem obeaktade, men så litet
insåg han hvad framsteg som tiden kräfde, att han t. o. m.
hoppades på en kraftig utveckling af censuren. Sjelf eller genom
andra borde censor författa vederläggning „mot hvad en envis
auktor låtit i sin tryckta skrift inflyta, som uppenbarligen är
stridande mot den antagna och faststälda frihetslagen“, och på det
censor icke sålunda måtte af för mycket arbete öfverhopas, borde
han få biträde af historiografer och bibliotekarien vid
antiqvitets-archivum, o. s. v.
I samma anda som Schönberg och Cederström uttalåde sig
äfven flere andre af denna tids skriftställare och politici. J. Fr.
Kryger framhöll exempelvis i sina Tankar vid Lediga Stunder,
hurusom censurens afskatfande i flere hänseenden vore betänkligt och
förhastadt; att deremot anse tryckfriheten skadlig vore en tanke,
som icke stödde sig på mogna skäl. Härmed förtjenar jemföras
lagmannen baron Reuterholms nedan omtalade enständiga försvar
för censuren, äfvensom hvad Chydenius i sin sjelfbiografi förtäljer
om det i Kraftmans namn framgifna memorialets tillkomst. Efter
nedskrifvandet uppvisade Chydenius det samma för den gamle
fri-hetsvännen Jakob Serenius, omarbetade det ytterligare på hans råd
och bad sedan honom med sitt namn under memorialet gifva ton
i en så angelägen sak. Serenius „öfversåg och förkortade det,
men inryckte i slutet af frihetsprojektet, att man ej finge skrifva
något i det som rörde staten“, — hvaröfver då Chydenius med
skäl högeligen förtörnades, „emedan i dessa få ord redan var allt
medgifvet hvad tvångets och hemlighetens vänner kunde begära.
Han (Serenius) beklagade att saken var ganska öm och
fann motstånd, men bad mig då sjelf skrifva i eget namn som
jag tyckte, det jag ock gjorde.“
Då man erfar huruledes tvenne särskilda tidigare redaktioner
af det sedermera i Kraftmans namn inlemnade memorialet
förkastats såsom allt för radikala, kan det icke förvåna, att den
slutliga lydelsen icke kom att särdeles djerft angifva sin författares
ståndpunkt i frågan. Ehuru talangfullt och logiskt stiliseradt gör
aktstycket i sjelfva verket på en del ställen intryck af att dess
upphofsman icke vågat säga ut sin innersta mening. Likaledes
inser man lätt, att Chydenius dels med, dels mot sin öfvertygelse
i väsendtlig mån måste foga sig uti sin samtids orubbliga tillit
till då rådande konstitutionela författningars helgd och ofelbarhet.
Men i några punkter var han emellertid fullt klar och konseqvent,
i motsats till alla sina samtida, hvilka just derutinnan foro allra
svårast vilse. Medan de öfrige i främsta rummet tänkte på
garantier mot tryckfrihetens missbruk, ville han främst bygga dammar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
