Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anders Chydenius, hans lefnad, verksamhet och skrifter samt plats i Finlands historia af E. G. Palmén ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvari prosten tyckt sig finna samma idéer; mycket hade blifvit
utstruket, och Chydenius hade förklarat sig nöjd dermed samt
lofvat sjelf „nogare se på alltsammans“; först efteråt hade Högström
märkt anstötligheterna, och hade „aldrig kunnat föreställa sig,
att så mycket gift skulle ligga i denna skriften, som deruti nu
blifvit upptäckt“, o. s. v. Wijkman åter sade, att förtroende till
auktor gjort, att allt ej så noga granskats, „helst man haft
anledning att tänka, det ståndet sjelft skulle vilja höra skriften“ innan
tryckningstillstånd meddelades. Alltså litade ståndet på granskarne,
desse åter dels på hvar andra, dels på Serenius och sist och
slutligen på ståndet, men när fara var på färde, förenade de sig samt
och synnerligen i att skjuta skulden på Chydenius.
Hvad som kan läggas denne till last, är i sjelfva verket
icke-mycket. Från böljan hade han tillkännagifvit sin afsigt att vädja
till offentligheten, men i sista stunden i följd af Rudbecks ingrepp
hejdad genom censors vägran (sedan påskrift allaredan varit
gif-ven), såg han ej för sig annan utväg än att vända sig till sitt
stånd; numera dref han äfven saken i stillhet och med „någon
betrodd herre“ som mellanlöpare. Sådant förfaringssätt behöfves
icke, der fritt statsskick råder, men liknande omvägar hafva
vanligen nyttjats, skola troligen alltid nyttjas, der okontrolleradt,
obestämbart godtycke skall reglera yttranderättens bruk. Att
betrakta ett stånd eller ständerna som högsta instans i alla mål
var för öfrigt under Frihetstiden lika vanligt som
författningsenligt; om prestaståndet icke begagnade erbjuden granskningsrätt,
borde detta i alla fall ej räknats Chydenius till last. Vigtig är
härvid jemväl frågan, hurudana dessa satser då voro, för hvilkas
skull han med så oböjlig energi bjöd det rådande tänkesättet
spetsen.
Rikeis hjélp genom ett naturligt finanssystem, „denna af sina
och sin författares öden högst märkvärdiga skrift*)“, innehåller
inom det korta utrymmet af 54 qvartsidor och 39 (rätteligen 38)
paragrafer en framställning af grunderna för myntväsendet, den
der fullväl kan jemföras med broskyrerna Källan till rikets
van-magt och Den nationala vinsten uti klartänkt och koncis
disposition och affattning. Chydenius uppställer här såsom allmän
grund för finanssystemet, att man för en reel vara bör undfå en
verklig och deremot svarande betalning i fullhaltigt mynt; han
framhåller, att myntförsämringarna haft peningevärdets fallande
till resultat; att ständiga missbruk följt deraf, då samma
metallmassa i olika myntslag utmyntad kunnat samtidigt gälla efter olika
värde; att sedelvärdet äfven blifvit ovisst och riksbanken
emellertid fått operera i hemlighet, utan att man i lag haft utväg att
vinna sin rätt, hvarigenom oändlig oreda uppstått. Att den i
regeringsformen utlofvade säkerheten till egendom sålunda
uppenbart blifvit och blef kränkt, var Chydenius nog klarsynt att inse,
*) Svenska Magazinet, Dec. 1766, s. 873.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
