Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anders Chydenius, hans lefnad, verksamhet och skrifter samt plats i Finlands historia af E. G. Palmén ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af arbetare att i lyckligare lottade länder söka och vinna ostördt
hemvist. Ingen sparpenning fans, hvarmed man kunnat mota
missväxtens fasor, af kommunikationer funnos knappast de allra
nödvändigaste. Och detta land ville man göra till skådeplats för
militäriska bravader och hastiga segertåg. Detta land skulle vara
rikets förmur mot öster, ehuruväl, såsom både krigen och ty
åtföljande fredsslut visade, riket icke gäldade detta skydd.
Sådana förhållanden kunde ej i tidens längd ega bestånd.
Finlands folk måste komma i lyckligare läge, eller dess existens
som nation var i fara. Å andra sidan böljade äfven mången i
Sverige rigta sina blickar mot Norge, finnande i en förening
brödrafolken emellan fosterlandets bästa trygghet. I samma mån måste
äfven Finland blifva umbärligt, ja t. o. m. anses som en orsak till
krig och ständig krigsfara.
Men århundradens föreningsband brista icke lätt; ej heller
var ännu den stund inne, då Finlands folk kunde till egen båtnad
uppresa sitt eget banér. På båda sidor om Bottenhafvet var man
ännu och med skäl angelägen att bevara föreningen orubbad. Det
vackraste och sannaste erkännande af huru svårt Finland
förfördelats, gaf 1747 svensken Jakob Serenius[1]. Huru redligt,
oegennyttigt och upprigtigt man åter från finsk sida sökte att med
bibehållande af de ärfda politiska förhållandena arbeta på
fosterbygdens och rikets uppkomst, sådant visade bäst det ekonomiska
tidehvarfvet.
Genast från början af Frihetstiden insåg man icke, huru djupt
reformerna borde gå för att blifva fruktbringande. Styrelse och
ständer hastade 1721 efter vunnet fredslugn att bota Finlands
lidanden. Mycket beslöts, endast en bråkdel deraf blef verklighet,
men äfven detta förtjenar erkännande. I det stora hela lemnades
allt på samma fot som förr, men för ögonblicket verkande åtgärder
vidtogos. Första gången i mannaminne gafs bidrag till de finska
statsbehofvens fyllande; temporära lindringar och friheter
medgåfvos, andra mått och steg att förtiga. Fem på hvar andra
följande år gåfvo samtidigt ovanligt rik äring, och vid 1720-talets
slut hoppades man åter hafva välståndet fast grundadt, krigets
sår helade och framåtskridandet betryggadt. En och annan har
ännu i senare tid utan kritik tagit uttrycken af dessa stundens
bedrägliga förhoppningar för fullgodt mynt.
Men hvad tillfälliga undantagsförmåner och några goda år
bygt upp, det refvo vid 1730-talets början några dåliga år ned.
Sedan hemsöktes landet åter af krigets lidanden, och 1743 stod
man inför samma problem som två årtionden förut, endast att den
nya landförlusten gjorde tryggheten för den återstående delen af
Finland ännu mera prekär och skenbar än någonsin. Nu vaknade
småningom insigten om hvad som gjordes landet behof. Äfven
nu beslötos kommissioner, temporära friheter, understöd m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
