Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vederläggning af de skäl, hvarmed man söker bestrida Öster- och Vesterbottniska samt Vesternorrländska städerna fri seglation ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i det stället [att] samma viktualier nu kosta 1 tunna guld och 60,000
daler i resekostnad. Tänk om dessa 360,000 daler skulle på detta
sättet rätt användas till viktualiers nedförande, kunde dermed mera än
fyradubbelt deremot som nu sker med samma kostnad fås neder till
österbottniska städerna, således åtminstone 12,000 lispund smör och
talg samt 40,000 tunnor spanmål, (af hvilka nu en stor del stadna i
Ryssland, andra komma genom Yiborg, Fredrikshamn och Petersburg
till Stockholm, sedan de tagit denna för riket skadliga omväg och
riktat vår granne). Och emedan Stockholm nu redan årligen får större
eller mindre poster af samma varor från Österbotten, hvad ymnighet
hade icke denna stad då framdeles att vänta, om den sökta friheten
vunnes? På sjelfva varorna bör derföre så mycket mindre supponeras
i Savolaks och Karelen någon brist, som de vid öppnad eller lättad
fart strax kunde årligen ofelbart prestera det projekterade qvantum, och
utom dess är oemotsägligt, att i den mån, som farten blefve lättad,
skulle ock varumängden växa.
Mån dessa äro små saker, som allenast med förakt böra anses?
Mån stapelrätten för norrbottningarna minskar viktualiema i riket?
Eller mån privates enskilda nytta skall vara en giltig orsak att kufva
hela länders tillväxt ?
§ 51.
För det tredje påstår jag, att genom den föreslagna stapelfriheten
viktnaliemas pris reglerar till sitt naturliga och jemna värde.
Att skadliga monopolier äro rådande ibland oss, det är [i] § 33
och de följande tydligen visadt, men om det ock intet vore, äro de
obeständiga prisen, hvarmed varorna ibland stegras otroligen högt, och
ibland fållas till halfva värdet, handgripligaste bevis dertill. Hvad
oredor det åstadkommer för både köpare och säljare, är lätt att sluta,
men [ytterligare] sättas verkstäderna i riket derigenom alldeles i
villervalla. De få ibland som [genom] lyckskott köpa sig dräglig föda, men
innan de veta af, få de dubbelt betala den. De hafva intet förlag att förse
sig på en gång, och utom dess få de heller intet, utan blifva skinnade
intill benen och ibland ändock satta uti nöd. De kunna intet reglera
ett visst pris på sina tillverkningar, och om de vilja görat, blifva dessa
[så] onaturligt dyra, att de med möda få afsättning på dem ibland
medborgare, men aldrig utomlands.
Yunne öster- och vesterbottningama den sökta stapelrätten, blefve
de omtänkta att sälja sina viktualier äfvensom andra varor till högsta
värde, och hade derföre korrespondens på de förnämsta in- och utrikes
hamnar, hvad viktualiema der kosta. De seglade med dem efter
vanligheten till Stockholm, men bjöd man dem under det [pris] de gjort
sig annorstädes förslag uppå, sökte de en annan plats, som betalte dem
bättre. Då blefve Stockholmsbon nödgad att gifva rätta värdet derför.
Ville norrbottningarna stegra sin vara för högt och af nyfikenhet segla
på någon annan plats dermed, finge de med sin egen skada lära att
ej spänna bågen för högt. Stockholmsbon skulle icke mindre göra sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
