Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den nationala vinsten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landthandel icke blifvit föröfvad, skulle riket sakna deras varor, och de
fattiga i hunger och lätja sätta lifvet till. Blifver icke varan eftersökt,
stadnar tillverkningen alldeles af, och hvart tager då den nationala
vinsten vägen?
§ 25.
Jag känner en honde, som bor 5 mil ifrån närmaste köpstad,
hvilken bland annan landthandel, som han idkar, uppköper slagtkreatur
om hösten på flera mil omkring sig, och drifver årligen till staden 3
à 4 boskapshjordar, af 20 eller 30 stycken hvardera.
Efter lag hafva icke andra borgare än slagtaren lof att fara
omkring landet och köpa upp dem, utan är hvar och en förbunden att
sjelf föra sina kreatur neder till staden. Få af dem hafva flera än ett
eller två att aflåta, som måste drifvas af 2 eller 3 personer, — lika
många, som landthandlaren behöfver till hela driften.
Dessa 2 eller 3 personer försumma på denna stadsresa 4 eller 5
dagar hvardera uti en bråd trösknings tid, så att förseln till staden,
ofta för ett enda litet slagtnöt, kostar 8 eller 10 dagsverken och
dymedelst gör 4 eller 5 plåtars afdrag utaf betalningen, och försummar
det nödiga hemmansarbetet. Ingen ting kan derföre vara vissare, än
att landtmannen hellre äter sjelf upp sin oxe, än förtär i resepenningar
halfva dess värde.
Således skulle ock staden, om författningarna rörande landsköp
blifvit efterlefda, genom denna landthandlare allena förlora 50 à 60
slagtnöt årligen, och af hans flera drifter näppeligen 10 oxar komma
till staden eller hans grannar mera vara hugade att föröka sin afvel.
Hvem vet, om icke i dessa och andra dylika författningar, som af de
flesta anses för små saker, ligger grunden till vår öfverklagade spanmåls-
och viktualiebrist i riket.
Jag talar alldeles intet för det, att landtmannen skall genom
handel hindras från sitt jordbruk. Jag såge helst, att borgerskapet, som
på de flesta ställen, i synnerhet om vintrarna, hade god tid dertill, ville
sjelft åtaga sig den mödan att betjena landet omkring städerna, och
sjelft tillika vara väl betjent.
Men då våra städer ej göra detta, förekomma de mig vilja blifva
ansedda för landets fäder, de der befalla alla barnen samlas omkring
sin stol, att hvar för sig sticka dem maten i munnen. Svåra tid, då
affödan blifvit befallande öfver sin moder, och barnet vill pråla med grå
hår af sin faders hufvud.
§ 26.
En köpman, som eger fri handel, sträcker vidt ut sin omtanke;
han sysselsättes hvarje stund att med fördel röra sina varor. Till
någon vinna för mycket, får han medtäflare, som dela vinsten och hjelpa
medborgare från egenvilligt skinneri. Hvar och en måste då åtnöjas
med mindre vinst på hvarje vara, men för sin utkomst i det stället röra
dem desto flitigare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
