Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Omständligt svar på den genom trycket utkomna vederläggning af skriften kallad: Källan till rikets vanmagt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nationen är således föga nöjd dermed att behålla det hon hafver;
ty hvar man vet, att det är allt för litet, om pappret kommer bort,
fast kritikus lärer föga kunna mera härefter än hittills hindra sådan
orsaks sådana verkan.
§ 5.
Auktor anför vidare, huru farligt det är i ett samhälle att lemna för
mycket af sina medborgares välfärd i några få menniskors händer. I
en stat har man ingen ting högre att önska, än dygdiga medborgare,
men tvärt om, ingen ting mindre att förmoda.
Menniskohjertat är af naturen en samlingsplats af de svartaste
laster, som åt alla kanter söka utrymme till sin utöfning.
Straff och gudsfruktan äro väl de bommar, som hindra deras
utbrott; men det förra är här otillräckligt, och den senare är ej allenast
sällsynt, utan ock tillika hos större delen obeständig, och odygden
kläder sig ofta i ett helgons skepelse, och kan derföre aldrig utmönstras
från de vigtigaste och heligaste förrättningar.
Har alltså staten lemnat något slags rättighet, som kan
missbrukas, i den ena medborgarens händer fram för den andra, men dervid ej
tillagt något straff, eller ock om det ändtligen vore tillagdt, [men] likväl
i sjelfva verket ej kunde utmätas, så bör det tagas för afgjordt, att den
samma missbrukas så långt som möjligt är.
Ju närmare hvar och en får genom lagen bibehållas vid sina
na-turliga rättigheter, ju bättre är han i stånd att försvara dem; men
tvärt om, ju mera han är genom författningar satt i mistning deraf, ju
lättare kan han förtryckas, och ju svårare har lagen att beskydda
honom vid sin återstående och i lagen grundade rätt.
Hvad kan vara ömmare rätt, som naturen beskärt menniskan, än
att med sitt arbete och utan lasters utöfning få försörja sig och de sina?
Ju större afdrag härutinnan sker, ju svårare blifver att försvara det
återstående, för de andras egennytta.
Kongl. kommersekollegium fann detta ganska väl, då det i sitt
till kongl. maj:t afgifna underdåniga svar, om orsaken till
handtverks-varomas stegring af den 12 Nov. 1722 säger: „att sedan kongl. maj:t
genom nådigste förordnande af år 1720 gjort rubbning i plakatet af
den 26 Maj 1719 rörande frimästerskap på det sättet, att det allenast
borde sträcka sig till utländingar, (hvaraf måste hända, att arbetames
antal ej särdeles kunde ökas, och att svenska gesäller, som reste
utomlands att öfva sig vidare i sin profession, måste jagas utur riket, då
de sågo främmande njuta större förmåner än infödda), ingen möjlighet
mera var att få handtverksvaroma att falla, ehuru råämnen blifvit
drägligare, sedan Gud gaf freden“.
Bemälta kollegium säger vidare uttryckligen, „att dyrheten var
en sammansättning af skrået, och att intet annat eftertryckligt medel
kunde upptänkas till varornas fällande, än att stoppa käUan, hvilket
kollegium tror endast kunna ske derigenom, att hvar och en, som sin
konst och arbete vål lärt, må tillåtas mästerskap, utan att emot sin vilja
vara underkastad skrånas sjelfbehagliga godt/innande11. Emedan oaktadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
