Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Omständligt svar på den genom trycket utkomna vederläggning af skriften kallad: Källan till rikets vanmagt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
II:o säger kritikus, „är berättelsen om monopolisterna hemma
blott i auktors hjerna“. Denna proposition är till en del sann, och
tiU en del grundialsk. Sannt är det, att berättelsen om monopolisteme
måste varit i auktors hjerna, efter som han infört den i sin skrift,
men falskt åter deruti, att den blott var hemma der; ty menar han,
att ingen ting annat var i auktors hjerna, än berättelsen om
monopolisterna, så ehuru dum och enfaldig han ock tror honom vara, kunde
det dock aldrig gå så långt, att der icke annat fanns, än blott denna
berättelse. Är åter meningen den, att ingen annan gifvit berättelse om
monopolister än auktor, så röjer det så uppenbart förnekande af
sanningen, att jag gema önskat kunna undgå att sådant anmärka. Derom
läses åtskilliga berättelser, bland annat i herr kommerserådets och
riddaren Nordencrantz’ Omständliga svar i ett memorial tall riksdagen 1760.
Flere är onödigt att anföra, ty ett enda gör allt nog, att beslå
kritikus med.
Men låt oss likväl medgifva, att berättelsen vore hemma blott i
auktors hjerna, [och] att ingen tänkt, skrifvit eller annars anfört någon
berättelse om monopolister, förr än han; deraf följer dock åldrig, att
de icke gifvas till. Det lärer vara i det föregående så handgripligen
§§ 46, 47, etc. lagdt för hela verldens ögon, att saken icke mera kan
heta idealisk, utan tvärt om så verklig som beklagansvärd. Och jag vet
icke, huru kritikus är i stånd att neka dertill, om han icke vill läsa
bakfram alla de vid denna riksdag utkomna, och af riksens höglofliga
ständer auktoriserade handlingar.
Man säger väl, att lagarna skola hindra sådana missbruk; men
jag beder om lof att fä erinra, det en öfverlägsen och till hands
varande styrka alltid är i stånd att utverka lagar efter sin egen afsigt,
skaffa sig medhåll och pluralitet, genom dem ny styrka och tillgångar
till mera förmögenhet, tills de ändtligen i guld- och silfverhjelmar ej
frukta för lagarnas hot och det straff, som obeväpnade medborgare för
sina brott äro blottstälde för.
Det blifver en evig, fast härtills af mindre delen känd sanning,
att lagar ej fö sin verkställighet af sig qjelfva, utan af den jemnvigt»
hvaruti medborgarena stå emot hvarandra. Finnes en sådan jemnvigt,
då är staten lycklig med korta, och äfven medelmåttigt goda lagar, men
då den saknas, och nationen faller på den smaken att genom lagar och
förklaringar stoppa alla lönhål igen, hvarigenom den öfverlägsna
egennyttan vill tränga sig ut, så är det en trälsam oeh fruktlös syssla; ty
då vi stoppat till 20 löngångar, så stå 100 än öppna, hvilka måste
blifva så mycket större; och i fall de alla tillstoppas^ så brytes dock
hela balken öfver ända.
§ 77.
IQ:o nekar kritikus i allmänhet saltets stegring i pris. Slå
upp hans egen uppgift derom, pag. 31, så skall du få se, min läsare,
huru saltet, som 1726 kostade 17 daler tunnan, gick 1761 Ull 42 dar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
