Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Omständligt svar på den genom trycket utkomna vederläggning af skriften kallad: Källan till rikets vanmagt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vederlagd, — ej annat än blifva opålitlig, i anseende hvartill den styrande
magten torde göra säkrast emot undersåtarne, att allenast stadga några
allmänna näringsförfattningar, och i öfrigt låta deras idkare under
strängaste tillsyn af vederbörande domstolar öfver deras moraliska förhål*
lande, få efter bästa förstånd sjelfva reglera sina näringssätt.
Naturen alstrar alltid fram snillen till alla för en stat nödiga hand*
teringar. Den allmänt berömde, och af fäderneslandet mycket förtjente
herr prosten Högström talar derom rätt vackert i början af sitt i år
vid presidii nedläggning i kongl. vetenskapsakademin hållna tal. „Det
bör tillskrifvas, säger han, den högsta försynen, att man uti hvart sär*
skildt samhälle gemenligen får finna så många till hvarjehanda
vetenskaper, yrken och näringar böjliga snillen och händer, som behöfvas
till dess folkhops bestånd och beqvämlighet. Ehuru förfarenheten
vittnar, att dessa genom aflägsna belägenheter, mindre tilltagsenhet, fat*
tigdom, förhastade lagar, konstlande med snillen och näringsfång, samt
tryckande af hårda öfvervälden och andra hinder kunna qväfvas, eller
åtminstone ej komma till fullkomlig mognad, så intygar dock samma
förfarenhet, att så ofta dessa hinder blifvit undanröjda, och hvarest
menniskor antingen genom vissa lagar, eller andra gynnande händelser
kommit att följa sina böjelser, man ingen brist funnit på skickliga
snillen och händer, att betjena sig sjelfva och andra, till underhjelpande
af hvad som hört både till kunskap i all nyttig vetenskap, samt lifs
nödtorft och beqvämlighet“.
Kritikus medgifver sjelf pag. 48, att alls inga författningar i
handel. och hushållning äro bättre, än skadliga och förderfliga. Om jag
då antager hans rangordning för god, att näringarna böra befrämjas i
den mån, som de kunna föda fiere arbetare, men det förut är bevist,
att det aldrig kan sägas annars än a posteriori, och deraf för
framtiden ingenting med säkerhet får slutas; [om] några bemedlade och
välmående näringsidkare äfven ofelbart hafva mera verkan på den högsta
magten, än den fattiga delen af näringsidkame, hvarpå förfarenheten i
alla tider kan lemna de fullkomligaste vedermälen; [om] ständiga och ofta
oförmodade händelser göra den näring, som varit i stånd att föda ett
stort antal menniskor, alldeles onyttig, och öppna vägen till nya; [om] de
trefnaste stater äfven utan en sådan rangordning uppdrifvit till höjd
sina näringar, och vi deremot nu öfver 200 år, men mest på de sista
40 åren arbetat på denna rangering, med den olyckliga utgång, att
riket både på penningar, varor och folk blifvit ju längre ju mera
ut-blottadt, — så måste ju den rådande magten alltid göra säkrare, då hon
låter dem sjelfva rangera sig under sådana generala författningar, som
här ofvanför äro i § 82 anförda.
§ 90.
Vid nittonde punkten bör anmärkas, att det icke så mycket kommer
an på myntets lika skrot och korn emot de stater, med hvilka vi drifva
den mesta handeln, (emedan deras myntsorter ofta äro allt för olika
sins emellan), utan förnämligast derpå, att våra egna myntsorter stå med
hvarandra uti en efter skrot och kom proportionerad ordning, ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
