Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svar på vetenskaps- och vitterhetssamhällets i Göteborg ställda fråga: Huruvida lanthandel för ett rike i gemen är nyttig eller skadlig, och i hvad mån den bidrager till industrins upplifvande eller aftagande? ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Deraäst grundar man en sådan inskränkning derpå, att
landthan-deln minskar städernas näring och hindrar deras tillförsel. Låt oss nu
se, hvad skäl som ligger häruti. Hvem menar man skulle hindra stads*
boarne ifrån sm närings idkande? Nu hafva de köpmannavaror i sina
bodar till salu, men då finge de göra upplag deraf, när och hvarest
de ville, äfven på landet. Yisst är det, att då något slags vara alltid
är till buds, säljer man mera deraf, än om den allenast en eller annan
gång, vid landtmannens resa till staden, är till fångs. Landthandeln
måste således ofelbart öka, men aldrig minska städernas näring. Och
äfven så litet som den minskar deras näringar, så litet hindrar den
ock tillförslen.
Det är förut bevist, att landthandeln ökar märkligen
varumängden; ökas den, så måste ock tillförseln ökas, om ingen mera
behöf-vande ort finnes, som vill betala den högre, än staden genom sina
expediter. Gifves den, så är ej stadsbon berättigad till en sådan vara,
om han ej betalar den lika dyrt med den behöfvande.
Just det samma är det, säger du, som ofta hindrar tillförslen,
att fiere köpare under fri försäljning kunna bortsnappa genom några
landthandlare den vara, som staden annars, om han varit ensam, fått
för bättre köp. Men jag bör -dervid påminna, att så mycket som
staden velat hafva bättre köp, än landthandlaren gifvit, så mycket har
den förre sökt skinna den senare.
§ 19.
Yidare påstår man ock, att landthandeln bör derföre vara
förbjuden, att då förmögne landthandlare uppköpa varor af allmogen för
godt köp, kunna de göra upplag af dem till en tid, och dermed
upp-stegra prisen. Hvarvid jag åter bör nämna, att någon uppstegring ej
kan ega rum, då en och hvar får köpa fritt och sälja fritt. Annars
äro sådana upplag af varor, då de säljas för lågt, intet så skadliga,
som egennyttan i första fallet dömer det. De äro i en fri handel
förrådshus, som mota hungersnöd, och såsom de något upphöja varan
ifrån vanpris, så mota de ock i svåra tider ett samvetslöst stegrande,
och afvärja således båda dessa ytterligheter.
Sist förebär man ock orsaken till detta förbud vara [önskan] att
mota de monopolier, hvilka stadsboar föröfva, när de fara omkring
landet och uppköpa varor till salu i städerna. Huru är det nu
rimligt? Om en eller två blefve privilegierade att upphandla alla
landt-manna-varor i vissa socknar, så låter saken helst trolig, men när alla
ega lika frihet att uppköpa hvad och hvarest dem behagar, blifver
det platt omöjligt att få sig härvid något begrepp om monopolier.
Så svaga äro de skäl och så flygtiga de dunster man ställer
förstår och lagstiftare för ögonen, när man genom författningar vill
inskränka ett folks i naturen grundade friheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
