Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tankar om husbönders och tjenstehjons naturliga rätt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
derna. Lyckligt det folk, i hvars grundlagar dessa ord ej stå för
siffror, i hvilka äfven undersåtames välfärd och egendom fridlysas!
Hvaruti består vål en fattig arbetares välfärd, om icke i frihet
att bygga och bo på jorden, försörja sig och de sina, giftas och
föröka sitt slägte ? och den fattiges egendom är föga annat, än friheten och
förmågan att arbeta och förvärfva sig sina dageliga behof. Blifva dessa
rättigheter honom förmenta eller inskränkta, och han med tvång bragt
under något förmynderskap, det må af förmyndare beprisas för huru
lyckligt som helst för honom, så är klart, att han är till större eller
mindre del förderfvad till sin välfärd och honom beröfvad någon del
af sin egendom eller frihet att förtjena sig; då blifva fribrefven utan
betydelse och förlora af sitt rätta värde, icke annorlunda, än
förskrif-ningar falla i pris, då de ej inlösas af sina utgifvare.
Vi läsa vål i detta frihetsbref (menniskoslägtets rätta säkerhetsakt)
ett vilkor, nemligen om de icke till något brott äro förvunne och dömde,
hvaraf mina motsägare få anledning att påstå: huru kunna sådana
anses för obrottslige, dem lagen dömt för landsstrykare, lösdrifvare och
lättingar, som ej ega något försvar och derföre ej böra tålas i hela
riket? Men härtill får jag först svara: detta är den tydligaste petitio
principii. Du bevisar med tjenstelyonsstadgans ord deras brottslighet,
då det just som bäst är i fråga, om de äro sådana, som samma stadga
kallar dem. Låt oss derföre undersöka deras brottslighet, hvaruti den
består. Du säger: de taga ingen års tj enst, utan lefva i lätja och i sin
lätja vänja de sig till allehanda laster och liderligheter, att supa, hora,
stjäla med mera; böra då sådana ej anses för brottsliga, som derföre
kunna med allt fog tvingas till årstjenst? Här tror jag att
hufvudstyr-kan (nervus argumenti) ligger emot mig i denna delen. Men får jag
nu, min läsare, häremot erinra först hvad lätjan beträffar, så är den ett
brott, som politiska lagar icke känna eller böra straffa, emedan den
snart straffar sin egare med armod och fattigdom, ett straff
långsammare och svårare än vatten och bröd i vår lagbok. Hvad straff har
den late jord- och hemmansbrukaren för sin lätja? Intet straffar lagen
honom, men hunger och fattigdom blifva hans straff och han går till slut
ifrån gård och grund såsom sparf från ax, och det är plikt nog.
Vårdslösar en handlande sin handtering, så blifver en bankrutt hans straff;
hvarföre skall då den ringaste arbetaren förlora hela sin medborgerliga
rättighet och förklaras olidelig i hela riket, eller ock blifva dens rof,
som vill gripa honom? Eller får jag lof att fråga: hvem har
undersökt och pröfvat hans lätja ? Vid hvad domstol är målet ransakadt och
dömdt? Jag menar att parten, som lurar efter honom i sin tjenst, har
fält utslaget, och då måste det vara oveldigt? Dertill behöfves ej
mera, säger du, än då han ej bevisligen innehafver årstjenst, så kan
han ju lätjas när han vill. Det kunna alla andra ock göra, men göra
det derföre icke. A posse ad esse, non valet conseqnentia. Han kan
ock i sin frihet vara långt trägnare än mången är i årstjenst, och är
således den enda, som ofta oskyldigt pliktar med fridlöshet för lätja.
„Men när han är lös, slår han sig till liderlighet och allehanda
laster; derföre är bäst för honom att blifva satt i årstjenst, då han ej
får tillfälle till sådant“. Är icke detta ett underligt förmynderskap, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
