Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tankar om husbönders och tjenstehjons naturliga rätt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men hvem gör icke det hellre med mager utkomst, än mår vfil s&sons
en annans tjenare? Tjenstefolket, såsom jordens innebyggare, längta
ock naturligtvis, att på något rum i verlden få slå ned sina bopålar ocb
få bo helst i en backstnga eller torp, efter ödet ej förunnat dem större
utrymme; men när också det genom lagar afskäres, så förstår en och
hvar, att friheten är borta.
§ 6.
Men hvad som i synnerhet gör tvungna årstjenster stridande emot
naturens åt menniskor förunta frihet, är det, att arbetare just genom
dem afhållas och hindras att följa skaparens egen inrättning och
natu-rens drift i giftermål.
Yi tala icke denna gången om den skada, som riket genom detta
tvång förorsakas. Längre fram få vi se närmare in i den saken, nu
är allenast den frågan före: om den lag kan vara grundad i naturlig
billighet, som lägger hinder i vägen för naturens ömmaste och verlden
upprätthållande böjelse ? Legohjonsstadgan, säger du, förbjuder ju icke
giftermål för tjenstehjon. Men lösdrifvare- och landsstrykare-titeln,
svarar jag, gör det med den tillsägelse, att sådana jemte backstuguhjon,
i Svea rike ej skola tålas. När dräng och piga gifta sig i sin tjenst,
förlora de gemenligen någon del af sitt förra förtroende hos sitt
husbondefolk. Hafva deras husbönder tillgång på tjenstehjon, vräka de dem
åtminstone nästa fardag, och ingen vill mera hafva dem, annars än i
högsta nödfall; då äro dessa stackare utan fädernesland. Lagen säger:
sådana skola i Svea rike icke tålas; icke få de bo på ett ställe, icke
få de stryka landet omkring som tattare. Mannen kunde någon till
äfventyrs vilja hafva, men då måste han skilja sig ifrån sin hustru, som
är utan hemvist, ofta i de brydsammaste omständigheter. Skall icke
detta förhindra giftermål?
När foglar para sig, begynna de strax att gemensamt bygga sitt
bo och sköta sin kulle. Deras slägtes fortplantning tål ej det minsta
tvång, rör någon vid boet och allenast handterar äggen, öfvergifva de
det, eller ock, om de ligga ut dem, är dock den kullen mestadels
förlorad. Men få de hushålla i sin frihet och följa naturen, komma de
fram med skaror af sitt slägte, som utgöra ett litet samhälle eller
hushåll inom sig, tills de hunnit blifva i sina åldrar myndiga och skingras
från hvarandra. Huru skall menniskoslägtet då trifvas under tvång?
Man räknar, man kalkylerar, man stadgar, man reglerar om allting, —
som man säger, till fortplantning af sitt slägte, — men med allt detta
smälter vårt slägte bort, och i stället för innebyggare på jorden, har
man några siffror på papperet om stora möjligheter, som alla dock äro
utan lif och rörelse.
Hvem af tjenstehjon vågar sig då att under så hårda öden tänka
på giftermål? Intet annat än öfverilningar af naturens drift kunna
oförvarandes leda dem in i sådana beslut, dem de snart ångra, och
som med så många svårigheter äro beledsagade.
Man invänder häremot vidare: ehuru tjenstehjonstadgan förbjuder
backstuguhjon, så äro dock flere författningar, som tillåta och fridlysa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
