Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser i Dagligt Allehanda 1778 och 1779 om husbönders och tjenstehjons naturliga rätt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man ser ju, heter det, huru de lätjas hellre än arbeta. Det kan väl
hända med några, men gifvas då inga lata embetsmän eller husbönder?
Derför lärer ingen få tvinga dem i årstjenst hos andra; hvarför då
den ene medborgaren mera än den andre? Sker det icke, säger man,
så måste landtbruk och andra näringar gå under. Men jag kan
försäkra min herre, det har ingen fara.
Om min herre hade hört 1766 om skriffriheten, när censuren
skulle upphäfvas, hvad farliga följder deraf skulle blifva, huru
dåvarande censor afmålade den saken farlig, och [om min herre] läst herr
baronen och lagmannen Reuterholms särskilda votum deremot, den vår
allernådigste konung likväl såsom en rikets och frihetens Ögnasten nu
så högtidligen bekräftat, så skulle min herre finna, att ropet om
tjenste-folkets farliga frihet nu ingalunda kan vara större, än det då var emot
skriffriheten, och vår milde regents skarpsinnighet lärer så lätt inse
nyttan för riket af detta senare, som de flesta nu redan medgifva den
förra.
Sådana allmänna reflexioner äro svar på det mesta som min
herre anförer. Men min herr Sincére! Hvarför skola vi vara under
redligaste nit för fosterland och medborgare i kontradiktion med
hvarandra? Intet hafva fria beting om årslöner åstadkommit några
rättegångar, det strider emot förfarenheten; den som en gång bedrager sin
tjenare, gör det ej andra gången så lätt, sådant osar gerna efteråt.
I Österbotten och mång annorstädes nyttjas ackord sällan med vittnen
och nästan aldrig skriftligen, och rättegångar derom äro exempla
rarissima.
Min herre säger rätt, att då husbonde hugnar ett flitigt
tjenste-hjon, verkar det idoghet. Men då 1739 års stadga förbjuder
uttryckligen att gifva eller taga sådan hugnad, måste den ock hafva en
konträr verkan, som är dålighet och lätja; huru skola vi då försvara en
sådan stadga eller smida på en ny, som är desso lik, då det i art.
5 § 3 heter: „dristar sig husbonde, NB. under hvad sken det vara
må, mera i städsel och lön gifva eller legolyon taga, böte 20 daler
silfvermynt“. Men går åter denna hårda knuten ut, så är hela taxan
chimérique och en halmgubbe att skrämma kråkor med, — den de
efter några dagar sätta sig uppå.
Den svårigheten, att om ingen blefve förpligtad till årstjenst,
blefve man utan tjenstehjon, vågar jag säga vara ogrundad.
Erfarenheten vederlägger den allestädes. Jag har haft sjelf många pigor och
drängar i årstjenst, som varit bofaste bondebarn, utan tvångsmål och
nöd, så att den saken är alldeles utan fara, men ju mera de tvingaa
och efterjagas, ju trögare gå de i tjenst, och ju hellre rymma [de]
sin kos, — så är det i Österbotten, så är det i Gefleborgs län och
så är det i hela verlden, och hjelpes hvarken genom kartel eller
förordning, utan endast genom frihet.
Men min herr Sincére! Edert bevis, att af backstuguhjons och
inhysingars barn ej kan blifva någon folkökning, emedan de ej förmå
föda upp dem etc., häller ej alltid stick. Jag har sjelf haft många
sådana barn i min tjenst, jag ser med glädje ofta i deras kojor långt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
