Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser i Dagligt Allehanda 1778 och 1779 om husbönders och tjenstehjons naturliga rätt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
heter det: herr lagmannen besvarar med stillatigande alla de grofva
och skamlösa utlåtelser, som jag i min skrift beskylles nyttjat. Det
tycks låta något, men frågan blir: har jag nyttjat dem eller icke?
beskylles jag rätt eller orätt? eller hvem är det som beskyller? Dock
kan det gå an; men är det då sannt, att han med stillatigande gått
mina utlåtelser förbi? Derom vittna hans tvenne anmärkningar på
halft ark hvardera, särskildt tryckta, äfvensom hans höfliga svar i
Dagligt Allehanda; och just i det samma tvålar kommissionären till sin
principal erbarmligen, då han strax derpå säger, att han med sitt
stillatigande således tagit sak på bak och borde blygas; hvarför då? må jag
fråga, och han svarar: ty hvar förnuftig man finner att mina utlåtelser äro
oanständigt och lagstridigt af honom utkastade. Vacker kommissionär,
som så handte rar sin principal! Tål han det, nog kan jag tåla. Hvad
upplysning, hvad öfvertygelse om sanningen skall man kunna hemta af
sådana svar? De misspryda våra annars hyfsade dagpapper, och
be-höfva ingen vederläggning. Jag styrkes häraf i den tanken, att det
alltid är farligt att vilja skrifva mycket konstigt och lärdt, ty då kan
man snart drunkna i konsten. Enfaldigheten är alltid den bästa: så
hade det ock varit för herr lagmannens kommissionär, ty jag bör lemna
honom den justice, att sedan han i sina första momenter fått uttömma
sin djupsinnighet, förstår jag nästan i allt det öfriga, hvad han vill
säga, utom en eller annan inbunden mening, der man måste gissa sig
fram. Jag bör derför något svara på det hufvudsakligaste.
Att med Wienska avisan af den 14 Januari bevisa, det folket
icke rymmer, fast de efterjagas och med våld insättas i krigstjenst,
går icke an, ty den omrörer icke, huru många hundrade eller tusende
rymt ifrån Wien årligen; den bevisar allenast, att icke alla rymt, efter
der ännu fanns folk, som dugde att taga i krigstjenst, och kan jag
icke neka, att en sådan våldsamhet, att på en natt grassera med
mi-litärisk makt igenom en stad, bryta sig in i alla hus, anställa
husvisi-tationer, icke efter kontrabandsvaror, utan efter menniskor, sätta deras
fräjd och försvar i fråga, fälla dom in puncto, skilja man ifrån
gråtande maka och ropande barn, sådant förfarande, säger jag, behöfde
allt för väl den färg ministern sökt stryka derpå med sin matta
reflexion, om icke alla, som läste detta, skulle blifva varse rätta namnet
på denna hjeltebragd: nemligen menskligheten sårad, som uti ett rikes
bögst trängande behof att mota dess undergång måste tålas, men
aldrig derför får billigas, (om den ej blott angår missgerningsmän och
arbetsföre tiggare), än mindre såsom ett godt prejudikat åberopas.
Sådana bojor insinueras förgäfves hos vår svenska frihets högste
beskyddare.
Att mota hungersnöder är visst ett af de vigtigaste och ömmaste
göromäl för regenter. Men dertill äro hvarken kostsamma utdelningar
af spanmål på statens bekostnad, än mindre band på arbetarens
näringsfriheter de rätta medlen; det förra är mycket lysande och kan i
vissa nödfall vara godt men förslår intet, och det senare verkar
snörrätt emot ändamålet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
