Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slottet och Hamiltons.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Uppe i entresolvåningen bodde »flickorna», Anna och Eva
(den senare numera överstinnan v. Krusenstierna). När »tant
Anna» var 27-28 år, föreföll hon mig ofantligt ålderstigen.
Hon bar hänglockar, klädningar med många garneringar och
om halsen – vilket jag ansåg som höjden av elegans – en
svart emaljmedaljong, besatt med små pärlor, buren i ett svart
sammetsband. Hon påminde något om sin mor men var
nervösare och kantigare i sina rörelser och hade, som alla
Hamiltonarna, en hög, genomträngande röst och ett klingande
smittsamt skratt. Eva var förtjusande som ung; smärt,
kvinnlig och intagande, trots sin något bleka hy och utan att kunna
kallas någon skönhet. Det minne jag har av deras små
jungfruburar är: djupa fönstersmygar, omrankade av murgröna,
mollklädda toalettbord, och då och då en tyllklädning som
ett luftigt moln utbredd på sängen och ämnad att bäras på
någon bal samma afton.
På julen – annandagen – voro vi alltid bjudna på supé
på slottet. Det var tradition, och stackars den, som den
dagen låg förkyld och inte kunde följa med. Då stod en
väldig julgran tänd i matsalen, min mor samlade oss kring
taffeln mellan fönsterna, och så sjöngo vi barn, alldeles
ogenerat och av hjärtans lust, en hel del gamla julsånger, som
vi övat hemma om söndagarna. Därpå sjöngo vi vår julvisa
till min fars ackompagnemang. Men senare på kvällen, då
vi lekt lekar, dragit långdans genom hela slottet och ätit så
mycket gotter, att vi knappt kunde andas, med andra ord
nått ett relativt lugn, sjöng ibland tant Agnes för oss. Jag
minns en gång då hon, med sin ljusa, genomskinliga sopran
sjöng: »Jag vet en hälsning mera kär» – och flera andra av
Geijers sånger. Jag ser henne vid taffeln, belyst av de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
