Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En familjefest.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allra minsta taget. Därför brukade ibland desserten serveras
vid en trevlig soffplats inne i pappas skrivrum – en sed,
som mamma tagit med sig från Danmark. Vi barn fingo
naturligtvis inte vara med vid bjudningarna, men av det glada
sorlet från matsalen hörde vi, att gäster och värdfolk hade
roligt. Och på pappas femtionde födelsedag fingo vi
tillåtelse att komma in i salongen efter middagen. O. D. skulle
nämligen uppvakta med en serenad. – Ja – där kommo
de också – sedan mörkret fallit på. Man hörde dem viska
och röra sig nere på gården, och i den tidiga och kyliga
förvårskvällen ljöd plötsligt en flod av toner upp mot
fönsterna: »Ja, vi elsker dette Landet!» Det var pappas
speciella älsklingssång. Det hjälpte inte att den var norsk. Det
var en praktfull komposition – både ord och musik, och då
fick politiken maka åt sig. Efter den följde sång på sång.
Man hade Öppnat fönsterna, och vi stodo alla, väl
påpälsade och dödstysta, lyssnande till dem. Därute lyste
stjärnorna på en halvdunkel himmel, blek av aningar och löften.
Och i fönstret stod prins Carl, ung, vacker och – för min
barnsliga föreställning – sagolikt lång. Sedan blev det tal,
hurrarop och mera sång. Pappa talade – bra och levande
som alltid. Allting var som vid studenthyllningarna på
Geijers tid – i samma historiska hus, i samma omgivningar ...
Det var likt länkarna i en osynlig kedja, som grepo i
varandra och förde vidare fram.
Ända sedan jag var barn ha sådana stunder gjort ett
överväldigande och melankoliskt intryck på mig. – En
stämning, som inom ett ögonblick måste brytas, en festsång,
som förklingar, en vårkväll, som övergår i frost och
nattmörker ...! Oförmågan att hålla kvar och föreviga det, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
