Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Venedig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
amiralen till en gumma, som tycktes ha samma väg som vi.
Hon såg ut att vara mellan åttio oeh nittio år.
Tjänstaktiga som italienare alltid äro, lunkade hon med oss, ut och
in genom gränder, över broar och torg. Men plötsligt
stannade hon, viskade något till honom och försvann. Han
berättade oss skrattande, att hon anförtrott honom, att
hennes syster bodde i närheten, och därför var det bäst, att
hon kilade sin väg: »för att, vad skulle hon tänka, om hon
finge se mig gå här tillsammans med er I» hade hon sagt. –
Det finns ett ord om förälskelse, som tycks vara sant –
åtminstone ibland:
»Det är värst mellan 15 och 80 – och se’n går det
aldrig över!»
Sent omsider funno vi verkligen kyrkan, som vi sökte,
men då voro vi så övertrötta och varma, att vi knappt iddes
kasta en blick på den.
Om kvällarna rodde vi ofta ut i gondol. Eller vi sutto
på piazzan, åto glace och hörde på musiken. Men vår
älskvärde kavaljer var så full av skoj och originella
anmärkningar, och vi skrattade så ohejdat, att jag nästan är
rädd, att det väckte uppseende bland de dämpade
venezianarna. Ibland försjönko vi i alla fall i den stämning, som
omgav oss.
Ingenstans kan man väl som i Venedig stundvis så fyllas
av en atmosfär av liksom andlös lycka.
Det är som om tidens gång mättes av gondolernas jämna,
plaskande årslag; allt brutalt stoj, all brådska, alla pressande
bekymmer ha fördunstat i nattmörkret, tillvarons realiteter
verka fjärran, liksom obehöriga, och för några korta timmar
klingar livet harmoniskt som en sång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
