- Project Runeberg -  Från Fyrisån till Capris klippor /
317

(1931) Author: Ellen Lundberg-Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På hemväg.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

avskedet från Bryssel var det, som om man definitivt sagt sitt
sista farväl till södern.


Vi stannade ett par dagar i Köpenhamn hos min mormor,
som då var änka, och som flyttat bort från det vackra hemmet
i Charlottenborgs slott ut till en våning i Fredriksbergs
allé. Hon kände sig ensam, där hon gick omkring – nu
över åttio år – i en alldeles ny och obekant omgivning.
Men livsbejakande och oerhört anspråkslös för sin egen person,
som hon var, gladde hon sig åt det allra minsta, som
lyste upp hennes dag, som t. ex. en liten lövsångare, som
satt i ett träd nere på den planterade gården och sjöng för
sig själv, och som hon gjorde mig uppmärksam på. Hon
orkade inte längre gå mycket i trappor utan nöjde sig med
solskenet genom de öppna fönsterna.

Min far mötte oss i Hälsingborg, och det var kärt att se
honom igen, och vi följdes åt till Rydebäck, det gods, någon
mil därifrån, som ägdes av Peter Heises änka, min mors
gamla barndomsvän. Men det var bara för några få dagar.
Den 20 augusti såg jag åter Uppsala slott dyka fram på
sin »backe» över slätten, och mina tre yngre bröder, som
mötte oss vid tåget.

Hösten var i antågande och likaså studenternas skaror,
som förberedde sig till höstterminen. Här såg allt ut, som
då jag reste. Det var bara man själv, som kände det
underligt, att vara i de gamla gängorna igen. Det var
liksom en känsla av att försöka tränga på sig en klädning
man burit som halvvuxen – litet för trång – litet för kort.
Man rör sig inte riktigt vant och ledigt i den och kan liksom
inte komma ihåg hur det kändes, då den passade.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:21:51 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/caprikli/0351.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free