18 GEILJER, MÅLSMAN FÖR DEMOKRATIEN. Och han hade rätt. Själf stod han på andra sidan om detta märkliga år 1838, då liberalismen i Sverge fann sin egentliga stora vändpunkt; sedan dess hade just personlighetsprincipen, den enskildes rätt att deltaga i det allmänna politiska lifvet blifvit allt starkare; allt större opposition hade vaknat mot allenastyrande och byråkrati. Inför den autokratiskt anlagde kung Öscar och hans blifvande efterträdare, om hvars böjelser och anlag man intet visste och intet kunde veta, enär han ju var stadd i sin bästa utveckling, uttalade nu Geijer utan tvekan klandret öfver de furstar, »som icke stält sig i midten af det samhälle, de tillhöra», utan på kanten af detta samhälle, nämligen »på den sidan, där de af dem kufvade, sedan adopterade och privilegierade högre stånden befunno sig»; han betonade själfva folkets rättigheter, detta folk, hvars arbete bereder skördarne och fuktar värkstäderna med sin svett»; han påpekade t. ex., att vapnen ej mera bäras blott af soldaten utan af medborgaren; han framhöll dennes rättigheter och fordrade, att en svensk konung skulle vara svenska folkets man. Det var den demokratiska tankegångens talan, till hvilken prins Carl här kanske för första gången lyssnade; och att Geijers frihetsvänliga tankar och hans varma ord om politisk och andlig frihet ej spårlöst förtonade, det visade Carl XV:s hela regering. Måhända lades här det första fröet till den folkliga uppfattning af konungens ställning i nationen, som utmärkte kung Carl; detta är så mycket mera sannolikt, som den unge prinsens naturanlag voro sådana, att de i stort sedt bildade en god jordmån för allt slags frihetssträfvan, om än en mera konservativ uppfattning gjorde sig gällande i en eller annan punkt. Hans konservativa böjelser torde dock hafva ägt sin grund mindre uti frihbetsfientliga eller ofolkliga tänkesätt än uti de synpunkter, som samhällsställning och omgifning ovilkorligen bibringa äfven en själfständig karaktär. Vi hafva varit i tillfälle att taga kännedom om några af de anteckningsböcker, i hvilka prins Carl efter hvarje föreläsning under sin studenttid samvetsgrant gjorde en kort sammanfattning af hvad han hört. Vanan att anteckna blef sedermera