30 TROFASTHET MOT VÄNNER. Dardel m. fl. Han önskade, i förbigående sagdt, att ständigt se sig omgifven af dem, han mest höll af; då det ej kunde ske på annat sätt, gladde han sig åt att understundom låta sin blick dröja vid bilden af någon kär vän; ej för intet pryddes hans sängkammare af t. ex. icke mindre än två porträtt af Napoleon III, en furste, hvilken af honom omfattades med största tillgifvenhet, och i hans toalettrum hängde på väggarne en hel mängd målade porträtt af hans ungdomsvänner. »Är det icke trösterikt att tänka, det man äger vänner, som ej kunna glömma en? Jag ville för allting icke mista dessa oskyldiga drömmar, de äro för mig, som balsam i ett sår», skrifver han sålunda härom i en af sina dagböcker från ungdomstiden. Och i sina smärre 1863 utgifna dikter utbrister han i poemet »Hvar fins friden?»: Friden fins blott, då man känner Hjärta varmt mot hjärta slå; Friden bor bland trogna vänner, Som ens inre väl förstå. Äfven af den om kung Carls trofasta sinnelag vittnande dikten »Till en vän» kan man se, huru hjärtligt och flärdfritt han fattar sina vänskapsförbindelser. Poemet, som skrefs strax efter hans förmälning 1850, återfinnes uti en anteckningsbok från denna tid och bär öfverskriften: »Till min vän S., då han gifte sig». Dess slutvärs innehåller dessa rader: YVar välkommen i den lugna hamnen, Där till ankars är din ungdomsvän! Se, mot dig som förr han sträcker famnen, Ty hans hjärta trofast klappar än . Men vänskapen var för honom ej endast en känslosak; den ålade förpliktelser, som voro honom rent af heliga. Han yttrar själf därom sålunda: »Den sanna vänskapen är mild, den fördömer icke, den är snar att förlåta oförrätter.» Om hans öfverseende och mildhet emot dem, han höll af, skulle hans ännu lefvande personliga vänner helt visst kunna berätta månget drag. Vi tala nu ej om konungslig nedlåtenhet, som man ju i dagligt tal så ofta brukar kalla mildhet, utan