32 KUNG CARL OCH LÖJTNANT GYLLENRAM. den just vid denna tid mycket diskuterade frågan om flyttningen af Upsala universitet till Stockholm. Kung Carl, som aldrig ens ville höra talas härom, blef då så ond, att han utan att säga farväl gick sin väg, i det han slog dörren med dån igen efter sig. Men redan tidigt nästa morgon kom bud till d:r Lundberg att infinna sig hos kungen, som vid hans inträde lifligt utsträckte handen emot honom och bedjande sade: »Förlåt mig, Lundberg, jag förgick mig i går kväll; det har plågat mig i natt, och jag ångrar det!» Ännu mera rörande, rent af gripande förefaller detta karaktärsdrag, då han under sin sista svåra sjukdom, utpinad af plågor och nervöst retlig, stundom kunde bli ytterst häftig. Bekant är, att då kung Carl på hemresan från Aachen den 14 september 1872 i Kiel skulle gå ombord å fregatten Vanadis, han fördes i en slup ut till denna, som var förankrad å redden. Hans följeslage var då, som ofta under hans senare år och alltid under hela denna hans sista resa, hans ordonnansofficer löjtnant Gyllenram, vid hvilken kung Carl var mycket fäst; bland hans vänner från senare hälften af 1860-talet fans det kanske ingen, på hvilken han satte så stort värde och till hvilken han hyste så fullt och grundadt förtroende. Under rodden ansåg denne sig böra tillråda konungen att gå ombord med tillhjälp af en för detta ändamål arrangerad hissapparat. »Håll mun», svarade kung Carl honom skarpt, enär han ej ville synas svag inför roddarne; han befalde därför dessa att lägga till vid den vanliga fallrepstrappan. Löjtnant G. som ständigt under konungens sjukdom brukat stödja honom med sin arm, hoppade ur båten för att äfven nu vara honom behjälplig: »Det var då . . ., kan du inte gå ur vägen», utbrast då kungen i hastig och låg ton, i det han ensam gick uppför trappan, hvilket i hög grad ansträngde honom. G., som nedstämd dragit sig tillbaka till sin hytt, fick kort därefter bud att infinna sig hos kungen, som vid hans inträde fattade hans hand och med fuktiga ögon sade: »Förlåt mig, Henric! Du vet, jag är retlig och trött; var inte ledsen öfver min häftighet». En liknande tilldragelse och på samma gång ett djupt