96 KRÖNINGSCEREMONIER. kröningen skedda hyllningen. Någon sådan hade ej ägt rum vid Öscar I:s tronbestigning, och det gjorde på många håll ett mindre angenämt intryck att, som man sade, se »en ceremoni ånyo upplefva i hela sin urpapistiska form uti ett gammalt protestantiskt land, då den till och med i katolska länder blifvit afskaffad såsom oförenlig med tidehvarfvets smak och bildning»1. Att kung Carl inom sig ej hade någon synnerlig vördnad för dessa ceremoniers betydelse, kan man nästan taga för gifvet, då man något känner hans åskådningssätt i öfrigt. Och ett par smådrag från hans kröning visa också, att han ej tog saken allt för högtidligt. Så t. ex. hade han på kröningsdagen några af sina konstnärsvänner med deras fruar samlade uppe på sin atelier, på det de därifrån skulle åse processionen. Ända in i sista ögonblicket, innan han skulle ikläda sig kröningsdräkten, språkade och skämtade han med sina gäster och var fullt upptagen med att visa sig som god värd, i det han, som han så ofta brukade, på en liten bricka själf bjöd omkring champagne och frukt. Hyllningen ägde med pomp och ståt rum på Slottsbacken, där för detta ändamål en ståtlig öppen träbyggnad — »majbaracken», som Blanche sedan kallade den — blifvit uppförd efter professor Scholanders ritning. 1 Äfven vid Öscar I:s tronbestigning hade röster höjts emot själfva kröningen såsom en föråldrad ceremoni»; detta hade till och med skett i riksdagen, där den mäktige frihetsmannen Thore Petré, understödd bland andra af hufvudstadsrepresentanterna Schartau och Berg, förklarade sig emot kröningen, på grund af att det tillhörde »vär tids framskridande upplysning» att afskaffa allt, som hade sin rot i »folktro», den där icke vore annat än »en art af vidskepelse, hvilken borde af tidsandan bekämpas». Liknande anmärkningar upprepades också vid kung Carls kröning i Trondhjem. Denna försiggick den 5 aug. 1860 efter åtskilliga svårigheter, som löstes därigenom, att både bisp och domprost i denna stad begärde och erhöllo afsked på grund af sina betänkligheter angående drottningens kröning, den lagen ej omnämner. En svensk tidning, som mycket klandrade kung Carls böjelse för kungligt ceremoniel, framhöll såsom ett exempel pä det ej alltid lyckobringande i fästprogrammet, att så ofta de kungliga foro till eller från lägret vid Stördalshalsen, d. v. s. dagligen, gafs stor kunglig salut från kastellet. med den effekt, att Trondhjems alla hästar, »oförberedda på ceremonielet, råkade i vildaste sken; hvart man vände sig såg man hästar i fyrsprång med lösryckta framvagnar och bräckta skaklar — — —